Spännande roman brister i trovärdighet

Litteratur/recension Lennart Bromander har läst Lotta Lundbergs nya roman Den första kvinnan.
Publicerad 14 april 2019 • Uppdaterad 25 november 2021

Lotta Lundbergs nya roman Den första kvinnan handlar inte om urmoder Eva utan om Sara Lander, som hör till den första kvinnliga kull, som tas in på Försvarets tolkskola.

Detta händer sig vid slutet av 1990-talet, och Sara arbetar ytterst ambitiöst i att lära sig både ryska och att förhöra fångar på effektivaste sätt.

Det är egenskaper hon har nytta av, när vi på 2020-talet finner henne som Svenska Tidningens utrikeskorrespondent i Berlin. Författaren tecknar ett nära förestående Europa, där tendenser som finns idag ytterligare förstärkts.

Till exempel kämpar traditionella papperstidningar i allt hårdare motvind, och propagandatrycket från Putins Ryssland växer för varje dag. EU tycks ha förfallit och Sverige, Norge och Danmark håller i stället på att bilda ett eget ”Scandland”.

Hur det gick för Sara med tolkskolan tar det lång tid innan vi får veta, men Sara är uppenbarligen en skicklig reporter. Lotta Lundberg berättar överhuvudtaget inte så kronologiskt, för på romanens första sidor sitter dessutom Sara i framtiden isolerad i någon svensk utkant, och hon ska just utfrågas av en intresserad doktorand. Sara har nu blivit en avskydd persona non grata i sitt hemland.

Det tar lång tid innan vi får möjlighet att förstå hur den här inledningen hänger ihop med flickan på tolkskolan och reportern i Berlin.

Så mycket kan avslöjas att Sara i Berlin blir rekryterad av ett ryskt mediebolag med agenda att sprida ”nyheter” till bland annat Sverige. Sara får snabbt stjärnstatus som programledare i deras tv-kanal.

Den första kvinnan är en roman, som vill sätta fingret på problematiska tendenser i samtiden, som ”fake news” och nationalism, men främst är den ett ambitiöst försök att på djupet fånga hur en människa kan korrumperas till en roll som medial landsförrädare.

Sara är skicklig och kunnig och så ambitiös, att hon går över en gräns redan på tolkskolan, då hon drabbas av utmattningspsykos och paranoia – en kusligt suggestiv skildring. Som journalist är hon ytterst mån om den journalistiska integriteten, tror hon, men ser ändå inte hur hon blir manipulerad.

Det här är en knepig hake i romanen. Det mediebolag, som Sara låter sig rekryteras av heter Megafon Rossii, och bara det borde väl ha fått alla varningsklockor att ringa i öronen på denna mediemedvetna dam, även om hon är mycket missnöjd på Sverige.

Lotta Lundberg arbetar energiskt för att göra Saras metamorfoser övertygande. Det gör hon också skickligt, och de olika miljöerna på tolkskolan, i Berlin och bland de ryska mediepropagandisterna är livfullt fångade. Men trots det har jag svårt att tro på att denna så skärpta dam låter sig fångas och luras in i en grotesk ”troll”-värld. Dessutom är berättelsens trixiga kronologi litet väl tungmanövrerad.

Och varför blir läsaren snuvad på den slutliga metamorfosen, hur det konkret gick till när Sara övergav Megafon Rossii och återvände till isolering och avsky i Sverige? Den bara befinns ha inträffat. Detta borde ha varit romanens höjdpunkt.

Men visst är Den första kvinnan en spännande och engagerande roman.

bild 1/2
Lotta Lundberg. Foto: Nancy Jesse
Lotta Lundberg. Foto: Nancy Jesse
Fakta:

BOK

Den första kvinnan

Författare: Lotta Lundberg

Förlag: Natur & Kultur

Lennart Bromander
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.