Stabil och gedigen familjefilm

Det var naturligtvis oundvikligt. Efter det att den första Hussdjurens hemliga liv dragit in sanslösa 900 miljoner dollar var det givet att det skulle bli en uppföljare. Och alla är tillbaka. Utom Louis C.K, komikern som gjorde rösten till huvudkaraktären terriern Max. Istället har hundrollens röst blivit ersatt av kollegan Patton Oswalt.

För övrigt är allt sig likt där i husdjuret privata sfär. Eller kanske inte ändå. Den här gången har barn kommit in i bilden för Max och hans lurvige kompis Duke, och den som då tänker till lite krasst och tror att helheten blivit lite tamare och mjäkigare har helt rätt för sig. Terrierns husse och matte har blivit föräldrar till lille Liam, och efter en del misstänksamhet blir hundarna bästisar med den lille.

För övrigt kan man säga att handlingen delar upp sig i tre separata historier, som egentligen inte har så överdrivet mycket med varandra att göra. I den första lämnar Max och Dukes mänskliga familj New York per bil för att spendera tid på landet. Det blir en moralisk uppbygglig tid för Max, som lyckas skaka av sig sin rädsla samtidigt som han hittar sitt undangömda mod.

Den andra sidohistorien involverar uppskruvade kaninen Snöboll i superhjältekostym som med benägen hjälp från coola Shih Tzun Daisy ska försöka befria en räddhågsen tigerunge från en cirkus där en smått sadistisk cirkusdirektör styr och ställer medan den tredje involverar pudeln Gidgets jakt på Max förlorade pipleksak. Saken ifråga har nämligen hamnat hos en gammal dam med hundratals jamande fyrfotingar, så uppgiften ter sig nästan övermäktig. Men bara nästan. Bastanta kattväninnan Chloe vet råd hur det svåra uppdraget ska hanteras.

Som sig bör mynnar allt detta ut i ett klimax med en hel del jagande och annan action, varpå slutet blir gott, allting gott. Om inte annat kan man väl lite slött hävda att Illuminationstudion levererar godset. Det hela är stabilt och gediget. Om än på ett mindre rappt och inspirerat sätt än första gången. Det känns helt enkelt som att idéerna har sinat en del här och istället ersatts av ett lite småkrystat närmande till sina pälsklädda karaktärers äventyr. Jag efterlyser en del av den avslappnade, mer modiga och i alla fall tidvis smågalna attityd som trots allt präglade föregångaren.