Stark debut om tuff uppväxt i förorten
Miira i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland är en ilsken flicka. Det är åttiotal, och hon bor i Gårdsten, en förort till Göteborg, där de lägst rankade i det svenska klassamhället hamnar. Föräldrarna är finländare, men själv är hon född i Sverige. Ändå ses hon som "invandrare", placeras bland andra barn med samma bakgrund i en särskild klass i skolan, där barnen får läsa "svenska för invandrare", även om de är födda i Sverige.
De får generellt sämre undervisning, betraktas som blivande förlorare och hamnar från början efter. Det gör den tioåriga Miira rasande, för hon tänker bli statsminister eller åtminstone hjärnkirurg. Inte vad det omgivande samhället förväntar sig att hon ska bli: "Trappstädare. Skolstädare. Skräpplockare. Barn-skötare. Busschaufför. Diskare. Jehovas vittne. Volvoarbetare. Pundare. Dansbandsdyrkare. Heltidsfyllo. Halvtidsfyllo. Socialfall och psykfall."
Ingen som läst Ingenbarnsland kan tro på det goda med att dela in elever etniskt och placera dem i klasser efter föräldrarnas ursprungsland. Miira både upplever och ser klart hur diskrimineringen stärks av sådana åtgärder, och hon förstår bättre än de flesta svenska politiker av skilda kulörer hur det svenska klassamhället ser ut.
Men hon har inte några som helst analysredskap till hands. Hon har bara sin frustration och ilska, som inte minskar med åren – vi följer henne från tioårsåldern fram tills hon går ut högstadiet. Och den frustrationen lever Miira ut i ett våldsamt trots mot alla auktoriteter bland supande, rökande och saboterande kompisar i Gård-sten – i det fjärran Göteborg känner hon sig inte hemma. Men Miira har alltså en tyst men obändig vilja att komma vidare från den här extremt destruktiva barndomsmiljön.
Hon förstår att hon måste studera och har lätt för sig på proven men får inget stöd vare sig i skolan eller hemma. Vad ska hon göra? Hon prövar med att sno någon "smartsvennebok" i en bokhandel inne i stan. En lärobok i neurologi blir det, men hon blir inte mindre frustrerad, när hon försöker läsa den och inte förstår någonting.
Miira inte bara spritter av liv, hon är snarare nära kokpunkten av vital energi. Hennes föräldrar knegar på i lågstatusyrken och har funnit sig till rätta på samhällets botten. Men de har inte samma destruktiva livsstil som föräldrarna i Susanna Alakoskis Svinalängorna, som den här romanen säkert kommer att jämföras med. Destruktivitet finns det däremot tillräckligt av bland Miiras kompisar och i den bedrövliga för-ortsmiljön.
Ingenbarnsland är i sin fräna realism en underbart vital debutroman, fylld av drastisk språklig fantasi, och med ett intelligent genomfört grodperspektiv på det svenska klassamhället för tjugofem år sedan.Det ser nog inte annorlunda ut i dag.I en intervju läser jag att Eija Hetekivi Olsson brinner av lust att skriva fler böcker. Så Bra! Henne vill jag verkligen läsa mer av!