Stolpiga dialoger och skärande realism

Med sina dryga trettio år inom Florenspolisen och med sin titel som kriminalkommissarie kan man tro att Michele Giuttari ska vara som klippt och skuren för att skriva deckare. Det är han också, till viss del, vilket han visar i sin senaste bok "De oskyldigas orden". När det gäller polisarbetet, de diplomatiska turerna med åklagaren och beskrivningen av maffians utbredning i samhället, då är han briljant. Liksom när det gäller den kluriga intrigen. Persongestaltningen däremot haltar betänkligt. Stolpiga dialoger förstör flytet och trovärdigheten i historien om en ung flickas död, en död som i förstone ser ut som en överdos. Kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen anar dock ugglor i mossen och börjar nysta i en härva som har förgreningar ända upp i samhällets topp. Tyvärr lånar både berättelsen, Ferrara och hans fru alltför många drag av Donna Leons Brunettideckare, fast utan Leons fingertoppskänsla. Mest irriterande är Ferraras fru som bara blir en pappersdocka som mjäkigt sitter och väntar och ställer upp utan något som helst eget liv. Något eget liv att tala om, har inte heller Monika Larsson i Tove Klackenbergs "Dömd på förhand". Monika har flyttat från Stockholm för att göra tingstjänstgöring på Marvikens tingsrätt. Det är mest bara jobb och när det inte är jobb, är det fester och sammankomster arrangerade av tingsrättens anställda på order av högsta chefen. De ska ha det roligt och trevligt ihop. Men roligt och trevligt är det sista de har. Klackenberg skapar skickligt ett klaustrofobiskt helvete av både arbetsplatsen och den lilla, idylliska staden. Varje ord andas katastrof och varje mening blir tung av inneboende ångest. Som läsare befinner man sig där med Monika, i en parallellvärld där allt är otäckt och där man börjar tvivla på sina egna sinnen. Tyvärr håller inte intrigen ihop helt och hållet och upplösningen blir lite av en antiklimax. Några som dock har full koll på både intrig och gestaltning är Roslund och Hellström i sin senaste thriller "Tre sekunder". Det är full rulle från sida ett. En före detta kriminell infiltratör från polisen, med täcknamnet Paula, snirklar sig in i en gren av öststatsmaffian som handlar med knark. Samtidigt har Paula ett annat liv, det liv han egent ligen vill leva, med fru och två små barn. För att avslöja knarkhandelns förgreningar tvingas han ta jobb på ett av Sveriges fängelser där både maffian och polisen vill ha honom. Om han avslöjas är han ensam eller snarare död. Roslund och Hellström skriver med en skärande realism som får en att må riktigt illa. Men det är inte bara detaljerna kring uppspydda heroinkapslar som äcklar, utan också människors cyniska vinningslystnad och förmåga att sälja ut vem som helst om priset bara är det rätta. Deras problematisering av ondska och godhet, rätt och fel är helt enkelt snyggt förpackad i en rafflande berättelse.