Tårar som lindrar

Jag brukar inte gråta, men nu grät jag, som ett barn.

Orsaken spelar ingen roll. Tårarna bara helt enkelt vällde fram, i floder.Det händer något i kroppen, rent fysiskt, när man gråter. Något hormonellt, eller vad det nu kan vara. Effekten är i alla fall att man mår så otroligt mycket bättre efteråt, när gråten gått över. Som om man vore nyfödd och stilla vaggades i någons famn. Som om man vore en katt som just somnat i en solstrimma.

Som om vinden plötsligt mojnat och den lilla segelbåt man sitter i upphör att kastas hit och dit av grymma vågor. Som om vattenytan med ens blivit alldeles snäll och spegelblank.Just så var det för mig, den där dagen när jag grät.Varför berättar jag det här? Jag är inte alldeles säker på att jag vet det själv. Men det här är vad jag tror.Jag tror att jag tycker att det är för lite tårar där ute. Där ute, i allt det där som sker öppet, så att alla kan se.

Jag menar inte att vi ska pracka på vår omgivning alla våra svåra känslor. Det vore inte bra för någon. Inte för den som känner känslorna, och inte för dem som oombedda skulle tvingas att hantera dem. Det är något ytterst sunt i att ha lite koll på hur man anförtror människor sina bedrövelser. Det ska inte göras urskiljningslöst. Dessutom är det, för den som är riktigt ledsen, ofta mycket välgörande att ha tillgång till arenor där eländet aldrig ser dagens ljus.

Neutrala sammanhang som utgör små nödvändiga andningshål i sorgen. De behövs.Men icke desto mindre: som det nu är föreligger faktiskt en helt orimlig obalans mellan vår benägenhet att dela med oss av det lätta och det vackra, och vår förmåga att släppa ut med mörka och det tunga ur dess lilla hemliga ask.

Jag erinrar mig på rak arm tre personer som under det senaste halvåret helt oväntat berättat för mig att de burit på blytunga bördor, av sinsemellan helt olika karaktär, som jag inte haft en aning om.I samtliga tre fall kände jag mig, och känner jag mig fortfarande, tacksam över att de valde att berätta. Över att de valde just mig. Att jag fick möjlighet att ge dem lite av min tid och kanske i bästa fall vara till lite tröst.

Jag är tacksam över att de vågade låta den förutsägbara, ofarliga, puttriga vardagsinteraktionen mellan oss människor brytas av med något helt annat. Med en påminnelse om att livet är ganska svårt. Ibland. Inte alltid. Kanske inte ens ofta. Men ibland.Det svåra, både det halvstora och det riktigt bottenlösa, hör till. Det är inte något att gömma undan eller rentav skämmas över.

Att ondgöra sig över de glättiga fasaderna på Facebook och Instagram känns ju en smula gammalt, men ändock: det är ett faktum att skrattande barn och vinglas i motljus och glada miner från middagen med ”bästa tjejerna” dominerar tämligen brutalt jämfört med vittnesmål om svårt och smärtsamt. För tydlighetens skull: det är väl självklart att man får skriva på Facebook om en rolig fest eller en lyckad badutflykt. Och som jag just sa: det vore inte bra för någon om alla plötsligt började kräka ur sig sina själsliga våndor precis hur som helst.

Men jag tror inte heller att det är särskilt bra med denna eviga vägg av fint och putsat och lyckligt och som möter oss vart vi än vänder vårt arma huvud. Jag tror faktiskt inte det. Jag tror rentav att det är jättedåligt.Livet är underbart. Verkligen. Helt fantastiskt. Och det ska vi prata om, och glädjas med varandra åt.Men det kan vara för jäkligt också. Det är det ibland. För alla. Det kan vara otroligt tungt och orättvist och skit och elände. Man kan börja gråta. Som jag gjorde häromdagen. Och nu skriver jag det i tidningen: Jag började gråta. Bara så ni vet. Sånt händer också. Det händer, och det får hända, och man får berätta om det.