Till de monumentlösa
Återtågets hjältar. I samtidshistorien har det begreppet inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Jag tror Gorbatjov var en sådan hjälte. På ett civiliserat och normalt sätt inledde han demonteringen av ett perverst system, Sovjetkommunismen. Framstegets hjältar står på granitsockel och pekar självsäkert ut mänsklighetens riktning. Återtågets hjältar ser till att resterna plockas ihop på ett snyggt sätt, saknar därför monument. Men de tänker på att det kommer en dag i morgon, efter de ståtliga proklamationerna. Kung Juan Carlos i Spanien var en annan, i väntan på demokratin efter Francos död. Hans Magnus Enzensberger, tysk författare, myntade uttrycket. Tyskar vet mycket om återtåg, liksom om dess motsats. Begreppet är knappast filosofiskt, men borde bli det. Totalitä ra system är som urverk har någon sagt, plockar man bort en liten bit av det, slås hela systemet ut. Att därefter finna en ordning i det trasiga urverket, det är stor konst, det är filosofi eftersom det handlar om att göra det möjliga i en omöjlig situation. Oftast handlar visionerna om motsatsen, och visioner kan vara förfärligt tröttsamma. Deras uppskrutna storhet. En konservativ brukspatron och politiker Christian Lundeberg var den som såg till att unionen med Norge upplöstes – utan krig – år 1905. Han har fått en bok över sig men borde ha ett gemensamt norskt-svenskt monument. Tänk detta, att för en gångs skull slippa ett krig! Vem ska städa upp när USA är redo att lämna Irak? När resterna efter Castro och hans bror ska sopas samman? Listan över önskvärda tillfällen för återtågets hjältar kan göras lång. Men själva deras existens gör att man förstår att det finns stilla punkter av normalitet och återhämtning, även på historiens översiktskartor.
