Totalupplevelse med Riltons vänner

Den 10-årsjubilerande a capellagruppen Riltons vänner har premiär i Kulturhuset i Hässleholm. Utan ett ord drar de i gång. Signed, sealed, delivered, Hit the road Jack och Happy birthday to you rivs av. De häftiga arrangemangen och gruppens energiska säkerhet skapar genast kontakt och mer så när de börjar prata. Det här gänget är nämligen inte bara duktigt på att sjunga. De är också riktigt drivna i mellanprat. Avslappnat och säkert turas de om att dra föreställningen framåt med små anekdoter och minnen från deras fjärran barndom, på 90-talet! Ja, unga är de, Riltons vänner, trots deras uppenbara rutin. Och unga känns de, på ett bra sätt, för de har en skönt avslappnad stil, massor av energi och en slags busig livsglädje som smittar. Lite premiärnerver var det dock, inte minst när Mia Öhman skulle göra 90-talsdängan, God morgon magistern. Där ligger hennes altstämma konstant under och det skorrar ilsket i mitt musiköra. Hon tar sig dock med tiden och får sin riktiga revansch i det andra extranumret, men där är vi inte än. Nej, för nu är det dags för Matilda Lindell att glänsa med sin säkra och varma alt i en egen låt, Don't let me know, en soulig kärlekssång. Bakom Matilda bildar sångkompets, do, do, do, en kanon som av vattendroppar och det blir något futuristiskt, ja nästan psykedeliskt över den annars genomromantiska låten. Men kvällens rysare svarar sopranen Linnea Rilton för. Ensam mitt på scenen står hon och häver upp sin glasklara röst i Wreeswijks, Somliga går i trasiga skor. Nu ställer sig håret rakt upp och stämningen i salongen kan skäras med kniv. Riltons vänner vore dock inte Riltons vänner om de inte tvärt kastade sig mellan olika musikstilar. De blandar gladeligt högt och lågt, och riktigt lågt blir det när Daniel Greayer ger sig på låten, Snart får ni gå på toa, med kompet kissochbajs, kissochbajs i bakgrunden. Tack vare Daniels otroligt komiska närvaro, fixar de det utan att sjunka i nedanförbältet- träsket. Daniel behöver för övrigt bara röra på sin osannolikt gummiaktiga kropp för att det ska bli kul. Efter pausen blir vännerna superhjältar och improvisatörer. De har också en hel del hyss för sig, små humoristiska inslag som inte skymmer musiken utan gör föreställningen till en totalupplevelse. Och hela tiden har de denna stringens och känsla, i vad de än gör. Nämnas måste också Sebastian Rilton, vars basliknande komp i metronomtakt imponerar stort under hela föreställningen. Så var det då slut. Hässleholm hade fått en egen improviserad firarlåt och publiken hade fått en riktig helkväll. Men var den nöjd? Inte då, två extranummer krävde den och nu fick Mia Öhman upprättelse. I låten, Hjärtat, kommer hennes röst verkligen till sin rätt. Dess lite sköra kvalitet gör den till något som går rakt in i, just hjärtat.