Träffsäkert suggestiv
Till en början väcker Sara Stridsbergs nya roman "Darling River" en glupande aptit. Språket är så vackert, sceneriet förföriskt: en man och hans dotter åker i en stilren gammal Jaguar genom ett fascinerande landskap. Det är mycket filmiskt - det är natt och de kör på stadens motorvägar, genom ljumma sommarregn, ut i mörka skogar, som öppnar sig mot feta vetefält… Plötsligt börjar skogen brinna, skrikande fåglar faller ned, träden slår upp i lågor, förkolnar, förstörs. Men Lo (eller Dolores som hon egentligen heter) och hennes far, de gasar vidare i sin melankoliska gamla Jagga, på väg till floden, till Darling River, där hemlighetsfulla älskare väntar vid den dyiga stranden… Ja, visst finns det ett erotiskt sug i den banala "roadmovie", som Sara Stridsberg varierar i fyra parallella berättelser. Och alla fyra har de något med Vladimir Nabokovs skandalroman "Lolita" från 1950-talet att göra. Men ganska snart infinner sig akuta kräkreflexer hos mig som läsare. Solkigheten, smutsen och våldet, som från början bara är antydda, kittlande accessoarer, besjungs i allt skoningslösare tonarter. "Darling River" utvecklas till en avigvänd prosapoetisk litania över den omöjliga relationen mellan en samvetslös medelålders man och en rultig tonårstjej, som sjunker allt djupare i en ström av socker, sex, alkohol och flodvatten. Hon förlorar sin mor, sin barndom, sin hälsa, sig själv…
I sin förra roman, den kritikerhyllade och prisbelönta "Drömfakulteten", utförde Sara Stridsberg ett halsbrytande identifikationsnummer med Valerie Solanas, den desperata amerikanska 60-talsfeministen som skrev SCUM-manifestet, sköt popkonstnären Andy Warhol och dog ensam och drogad på ett socialfallshotell i San Francisco. Detta gjorde hon med ett suveränt handlag. Nu går hon alltså vidare med att leva sig in i "nymfetten" ("en sexuellt brådmogen ung flicka", enligt Svenska Akademiens ordlista) Lolitas öde. Hon är ju huvudperson i Nabokovs klassiska roman, som lever högt på den perversa fantasin att vissa småtjejer skulle gilla inte bara att tugga bubbelgum utan också att bli knullade av lystna gubbar.
Stridsberg går med suggestiv kraft till botten med denna pornografiska schablon och finner där (inte oväntat) ett misshandlat barn, förlamat av modersbrist, förstenat i sin tomma roll som esteticerat objekt. Hennes roman pekar med symbolisk tyngd mot ett gapande tomrum i vår kultur - den tomma platsen där den vuxna kvinnan, den oberoende, fristående kvinnliga individen - har så svårt att få fotfäste. "Darling River" väcker i mig ett tumult av tankar kring populärkulturens skoningslösa grepp om unga kvinnors självbild i vårt samhälle. Romanens självutplånande barnkvinna Lo, som till sist flyr in i en självdestruktiv sjukdomsidentitet, får mig att associera både till sådana fenomen som "grooming" på Internet och till massmedias groteska rapporter om familjen Fritzl i Österrike, där pappan i åratal höll sin egen dotter inspärrad och skoningslöst våldförde sig på henne. Men Stridsbergs högstämda stil för också tankarna till kvinnliga kristna helgon, som gjorde bortstötandet av sig själv till det yttersta beviset för ödmjukhet inför Gud. Kanske kan man se "Darling River" som en helgonlegend för vår tid! Den unga kvinnans symtom och kroppsspråk har förstås inte längre sin kulturella kontext i religionen, utan i populärkulturen, som ju dagligen proppar våra inre rum fulla med filmstjärnerekvisita: spektakulära kläder, smink, sex, bilar. I "Darling River" använder Sara Stridsberg på ett träffsäkert vis dessa nutidsemblem för att gestalta sin sorgesång över ett ungt kvinnoliv som går till spillo. Jag är imponerad och väntar med spänning på vad Sara Stridsberg ska kunna åstadkomma härnäst.
