Vackert och rörande av Moonlight-regissören

Tish och Fonny är unga, vackra och väldigt kära. Det har känt varandra sedan de var små och har bokstavlig talat växt upp tillsammans i harmoni hemma i Harlem. Vänskapen har förvandlats till kärlek där i början på sjuttiotalet.

Lyckan ler mot dem, och så borde det förbli. De ser fram emot ett liv tillsammans, och ett barn ser ut att bli kronan på verket även om det inte var planerat.

Men så blir Fonny oskyldigt anklagad för våldtäkt och åker i fängelse efter ett falskt vittnesmål, varpå livet slås i spillror för paret och alla runt dem. Tish ger dock inte upp hoppet om att få ut sin livskamrat. Hon gör all för att rentvå Fonny, och hon stöttas av av både hans och sina egna föräldrar.

Kanske med undantag för Fonnys strikt religiösa moder, som orerar om helvetet när det står klart för henne att sonen och den blivande svärdottern väntar barn. Fast för Tish är tillökningen en välsignelse, och hon hoppas av hela sitt hjärta få Fonny fri innan barnet kommer. men oddsen är inte goda.

Barry Jenkins, regissören bakom Oscarvinnaren Moonlight är alltså tillbaka, och då är det också givet att ämnen som ilska, desperation, rasism och orättvisa står på menyn. Mer uppenbara inslag som en tämligen vidrig trakasserande kvarterspolis blandas med avsevärt mer subtila diton, typ en vit välklädd gentleman som håller kvar Tish hand väl länge och doftar när hon står bakom parfymdisken på arbetet.

Fast störst av allt är kärleken, åtminstone är i den här filmen. Visst, den får svåra förhinder, men Jenkins gör sitt bästa för att visa att den riktigt djupa förälskelsen visst det kan övervinna de värsta av motgångar.

En vacker idé och tanke förstås, och mycket riktigt har Jenkins valt att bildsätta det här genom att addera ett närmast poetiskt skimmer över den helheten. Den manusförfattande regissören berättar i känslofyllda (när)bilder ackompanjerade av softa jazztoner när kärleksparet är i fokus. Stämningen vid dessa tillfällen kan närmast beskrivas som realistiskt drömlik, och det är lätt att inse att tanken är att vi i biosalongen ska förlora oss i deras lika oändliga som starka kärlek.

Som helhet är If Beale Street could talk konsekvent i sitt utförande.

Sedan, vad jag förstår, har Jenkins gjort sitt bästa för att återskapa tonen i James Baldwins litterära förlaga, vilket är lätt att applådera. De stora nakna känslorna, vemodet och det hopp som trots allt förmedlas i denna filmatisering har av allt att döma överförts med stor fingertoppskänsla. Resultatet är både starkt och rörande - och vackert.