Våga se den sanningen i vitögat

Att ha ett arbete att gå till betyder så mycket mer än att bara ha en försörjning. Det handlar även om att få en plats i en gemenskap, att känna sig behövd och få en chans att växa och utvecklas som individ. Det skapar frihet. Därför kan vi som samhälle aldrig vara nöjda när människor står utanför arbetsmarknaden. Allt som kan göras för att underlätta för människor att ta sig in på arbetsmarknaden och för att man ska kunna stanna kvar i arbetslivet så länge man önskar måste göras. Tyvärr saknas mod att ta tag i denna fråga. Politikerna har lätt att lova runt och sedan hålla tunt. Den krassa verkligheten är tyvärr av annat slag. Slagord skapar inte fler arbeten. Och i ärlighetens namn finns det begränsningar för vad politiker faktiskt kan åstadkomma. En del politiker må tycka att det är käckt att resa land och rike runt och utlova fler arbetstillfällen utan att ha täckning för det. Jag tycker att det ligger ett visst mått av lurendrejeri i det. Men kanske är det så att politikerna bara säger det människor vill höra? Att vi generellt har en övertro till politikens förmåga. Politiker kan aldrig kommendera fram nya jobb eller rädda alla jobb som försvinner på den reguljära arbetsmarknaden. Företag kommer att gå omkull, kommuners och företags personalbehov kommer att variera över tid. Däremot kan kloka beslut om bra företagsvillkor skapa förutsättningar för nya jobb. På samma sätt kan politiska beslut försvåra för nyanställningar och till och med leda till att befintliga arbetstillfällen riskeras. Jobb i kommuner och landsting förhåller det sig på samma sätt med. Beslut som fattas av riksdag och regering i välvilja påverkar kommunernas möjligheter på andra områden om riksdag och regering inte fullt ut tar ansvar för finansieringen. För de allra flesta människor är arbetslöshet ett övergående skede i livet. Efter några månader har man fått ett nytt jobb. För andra kan det ta lite längre tid med omskolning och ny yrkesbana. Kanske flyttar man för att ta ett jobb. Sen finns de människor som fastnar i långtidsarbetslöshet. Regeringar oavsett de varit borgerliga eller socialdemokratiska har inte klarat av att hantera denna situation. Beteckningarna på åtgärder för att få tillbaka människor har varit åtskilliga men resultatet ungefär detsamma. Långtidsarbetsarbetslösheten biter sig fast och väldigt få, om några, politiker vågar vara så ärliga att konstatera att det finns människor som knappast kommer att komma tillbaka in på den ordinarie arbetsmarknaden oavsett namn på åtgärd. I den politiska debatten lyser sådana slutsatser med sin frånvaro men inte kan väl naiviteten vara lika stor hos de enskilda politikerna? Nog måste det bara vara så att de av rädsla för att stöta sig med människor och massmedia håller inne med den slutsatsen? Här anser jag att det behövs nya tag. Någon form av samhällsanställning för att utföra arbetsuppgifter som annars inte blir gjorda behövs. Det skulle öka människors självkänsla och frihet istället för att passivt leva på bidrag eller gå från verkningslös arbetsmarknadsåtgärd till nästa verkningslösa åtgärd. @Byli.8.init:Johan Hammarqvist