Varför finns det inga klarinettister?
Go’morron, jazzvänner!
På sistone har jag lidit av storbandsnoja. Det började på Remmarlövsfestivalen för ett par veckor sen, dit jag farit för att lyssna på GIP Big Band. Trumpetaren Gert-Inge Perssons nya, 14 man starka orkester alltså. I den sitter, och står, några av Skånes mest garvade ringrävar i jazzbranschen: Niklas Fredin, Fredrik Davidsson, Olle Tull, bröderna Holmström, Mattias Carlson, Lasse Lundström till exempel. Och det lät förstås precis som man kunde tänka sig. Alldeles utmärkt således. Så nu är det bara att hoppas att det ramlar in tillräckligt med jobb, så att Gert-Inge kan hålla ihop gänget.
En annan anledning till min plötsliga storbandsspader är att jag nyligen kom på, att jag hade några gamla plattor med Benny Goodmans orkester från andra halvan av 30-talet liggande i källaren. Dem hade jag faktiskt glömt bort att jag ägde.
Med viss tveksamhet – det måste jag erkänna – började jag spela igenom dem och fann till min glädje att musiken var fullständigt grandios. Och sättningen, tre trumpeter, två tromboner, fyra saxar och komp, plus Benny själv förstås, var densamma som Gert-Inges. Fast det lät inte riktigt likadant… Många av Bennys arrangemang, de flesta skrivna av Fletcher Henderson, var briljanta och orkestern var magnifik.
Välbalanserad, minutiöst repeterad och svängig – det senare inte minst tack vare entusiastiskt trumspel av Gene Krupa. Och solister förfogade Goodman över i långa banor, även om han själv lade beslag på det mesta utrymmet. Men trumpetarna Ziggy Elman, Harry James och Bunny Berigan, saxofonisterna Vido Musso och Bud Freeman och – inte minst – Jess Stacy, en av swingepokens finaste pianister – gick minsann inte heller av för hackor.
Fast allra bäst var förstås Benny själv, The King of Swing. Ingen har spelat bättre klarinett. Så det så!
På tal om klarinettister. Numera finns det nästan inga sådana kvar. Åtminstone inte i vårt land. Förr i världen, på den tid det begav sig, hade vi många som trakterade ”kvarpa”, eller ”lakritsstång”, som vi också sa. Åke ”Stan” Hasselgård, Ove Lind, ”Siljabloo” Nilson och Putte Wickman var kanske de tre man såg och hörde allra mest. Visserligen finns det en och annan som trakterar det ädla instrumentet även idag.
Men de har klarinetten som ”andrainstrument” och är i första hand saxofonister. Jag tänker på killar som Magnus Lindgren, Klas Lindquist och Krister Andersson. De är naturligtvis jätteduktiga. Men klarinettister är de inte – inte på riktigt i alla fall.
Vill ni, trots allt, höra lite fint, närodlat och nysläppt klarinettspel, så rekommenderar jag Stockholm Swing All Stars ”In the Spirit of Duke Ellington” (Imogena), på vilken Klas Lindquists soloutflykter borde få även den suraste soffpotatis att hoppa upp och dansa av fröjd.
Keep swinging!
