Verklighetsbaserad tungviktare
Jag har alltid gillat boxning och noterar med glädje att varje årtionde har levererat någon stark boxningsfilm. Av varje generations skådespelarelit från Wallace Berry, Robert Ryan, Kirk Douglas, Robert De Niro till Russell Crowe har någon gjort en minnesvärd boxningsfilm och nu rättar Mark Wahlberg och Christian Bale in sig i ledet. Bale gör Dicky Eklund en före detta toppfighter som kan skryta med att ha fått Sugar Ray Leonard att syna golvet, även om några gör gällande att det handlade om en halkning.
Nu är åren i rampljuset för länge sedan över och vid fyllda 40 har han blivit en crackmissbrukare som går och svamlar om comeback. Brodern Mick (Wahlberg) har däremot framtiden där den skall vara om inte den pundige brodern och deras självutnämnda manager till mamma punkterar de högt ställda ambitionerna. Filmen bjuder på gammal hederlig sensmoral att trägen vinner, det vill säga som "underdog" tar hem spelet när alla tvivlar.
Wahlberg är inte som Bale en dominerande skådespelare som rycker åt sig uppmärksamheten när han är i bild och det gör att kemin fungerar suveränt. Wahlberg gör passningen och Bale lägger målet. Hela brödernas familj är för övrigt en fröjd för ögat, en provkarta på så kallad white trash med en makalös Melissa Leo som stjäl varje scen hon är med i som "hönsmamman" i familjen.
Regissören David O. Russell berättar enligt gammal genuin Hollywood-tradition med starka penseldrag vad det gäller karaktärerna och nyckelscenerna (hur Bale sitter på kåken och ser ljuset när hans liv passerar revy i en tv-dokumentär till exempel) är iscensatta med kirurgisk precision. Att avrunda med att låta verklighetens Mickey och Dicky sitta in tillsammans med filmens är ett grepp som ger filmen ett extra lyft och kanske en viss garanti för att verkligheten inte överträffade dikten.
