Patric Nilsson: ”Jag torkar tårarna och går vidare”
Det fanns en tid när det spelades organiserad fotboll i praktiskt taget varenda by i nordöstra Skåne. När idrottsplatsen var den självklara samlingspunkten och helgens hemmamatch höjdpunkten i tillvaron.
Så är det inte längre.
De senaste decennierna har flera klubbar dött fotbollsdöden. Antalet spelare har blivit färre och plattformarna att träffas på har blivit fler. Kvar finns ett antal idrottsplatser som står övergivna och håller på att förfalla.
Kb/NSk har rest runt i området och tittat till ett antal av de bortglömda fotbollsplanerna och om en vecka kommer vi att presentera det vi såg – och hörde.
Klubbar som Yngsjö IF, Venestads IF och nu senast Vilan BoIS har tagit time-out och tankar just nu syre för att orka ta sig tillbaka till nästa säsong.
För andra är det kört.
Helkört.
Som Djurröds IK.
Och Bjärlövs IF.
Klubben gick i graven redan förra året och var det någon som trodde på ett mirakel då så lär även de nu vara övertygade om att Bjärlövs IF aldrig någonsin kommer att komma tillbaka som fotbollsförening.
Den här veckan såldes nämligen så väl en stor del av fotbollsplanen som klubbstugan. Ägaren Gustaf Grönhagen på Adinal hade inte längre någon lust att förlora pengar på anläggningen och valde då att sälja.
Trotjänare som Karl Norling, Bjärlövs förste ordförande, Sune Göransson och bröderna Lennart och Gunnar Persson mår naturligtvis inte bra en dag som denna.
Inte jag själv heller. Min moderklubb är Winnö IF och även om det stora derbyt var mot Önnestad så kittlade matcherna mot Bjärlöv lite extra.
Jag minns att jag stångades mot Bengt Ivarsson.
Imponerades av Mikael Möller.
Och svor över att ha prickat stolpen från en meters håll.
”Det som började med sammanslagningar för cirka 30 år sedan har därefter övergått i nedläggningar där fotbollsplanerna ligger som övergivna begravningsplatser.”Patric Nilsson, sportchef på Kb/NSk.
Myten om att varje svensk by består av en kyrka och en idrottsförening håller på att monteras ner.
Och det känns som att det går ganska fort.
Dramaturgin i små byar brukar vara gemensam i hela landet. Först stänger affären, sedan skolan och bensinmacken. Till slut går det inte heller att hålla igång fotbollslaget. Det som började med sammanslagningar för cirka 30 år sedan har därefter övergått i nedläggningar där fotbollsplanerna ligger som övergivna begravningsplatser.
Det värsta är att allt talar för att det kommer att bli ännu värre. Att jag om tio år kan åka till ytterligare ett 20-tal anläggningar i nordöstra Skåne där sista seniormatchen är spelad och själva anläggningen utrotningshotad.
”Jag ska erkänna att jag känner en enorm beundran för alla de entusiaster som kämpar vidare med sina anläggningar, trots att hoppet om representationslagets återuppståndelse är minimalt.”Patric Nilsson, sportchef på Kb/NSk.
Fotboll i de lägre serierna är riktig gräsrotsidrott, svensk folkrörelse när den är som bäst.
Men världen förändras som bekant och idrotten med den.
Inte minst fotbollen.
Under glansdagarna var föreningen på landsbygden en plantskola som attraherade de större klubbarna.
Så är det inte längre. Antalet lag i seriespel har minskat rejält under de senaste 20 åren. Det är svårt att få ihop ett lag, det är svårt att få företag att stötta ekonomiskt och det är svårt att få människor att ställa upp som ledare och funktionärer.
Det krävs ett enormt arbete för att få även en liten fotbollsförening att fungera. Jag tror inte att alla spelare eller åskådare vet hur mycket tid en del eldsjälar lägger ner, år efter år, utan att få en krona betalt.
Nu är jag inte ute efter att svartmåla allt. I vissa byar är idrottsföreningen fortfarande navet, fortfarande platsen där byns invånare samlas och känner gemenskap. Orter där man nästan kan ta på engagemanget. Där alla bybor både är viktiga och stolta över sina lag.
Och jag ska erkänna att jag känner en enorm beundran för alla de entusiaster som kämpar vidare med sina anläggningar, trots att hoppet om representationslagets återuppståndelse är minimalt.
Min stora förhoppning är förstås att klubbar som Yngsjö IF och Venestads IF ska kunna motbevisa historien och ta sig tillbaka. För det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Ivö BK, Trolle Ljungby IF, Djurröds IK, Ignaberga IF, Strömsborgs IF och Ballingslövs GoIF är alla klubbar som dragit sig ur seriespelet och som fortfarande är kvar på fotbollens kyrkogård.
Utöver att den här utvecklingen är väldigt problematisk för själva idrotten fotboll är det ett samhällsproblem. Att vara del av ett lag är en fantastisk utbildning i respekt och samarbete, något man har nytta av i både arbets- och familjeliv. Och i en tid där många sätter jaget i centrum behöver vi fler lag – inte färre.
