KDFF riktigt illa ute

Klubbledningen känner sig pressad, spelarna tappar självförtroende och tränaren blir skitsur. Hon, den kyliga isländskan Elisabet Gunnarsdottir, blir bara surare och surare för varje match som spelas. Något man kan förstå. Hon har infört tuffare träningar. Kvantiteten har ökat. Kvaliteten har höjts. Åtminstone säger samstämmiga uppgifter så. Men resultaten pekar fortfarande i motsatt riktning. Den poänglösa sviten är nu nio matcher lång. Och nu väntar de osexiga sexpoängsmatcherna. Först i raden kommer den knepiga och kniviga uppgiften att möta Hammarby på Kanalplan i Stockholm. För övrigt samma dag som Sverige senare på kvällen möter Danmark på Råsunda i en VM-kvalmatch av liknande ödeskaraktär. Sedan sticker KDFF emellan med ett möte med Malmö i cupen – samma kväll som Sverige möter Malta på Ullevi i Göteborg – innan måstematchen mot Stattena stundar. Räddningsplankorna är inte många längre. Rimligtvis finns det bara två kvar, de bägge nykomlingarna Piteå och just Stattena från Helsingborg. Det är de båda lagen som måste passeras i tabellen för att KDFF ska få behålla sin damallsvenska status. Vem hade räknat med detta utsatta läge när säsongen sparkade igång? Det svåra andra året har blivit värre än vad någon kunde förutse. Lag i motgång drabbas av den ena smällen efter den andra. Johanna Rosén skadade foten och lämnade Vilans idrottsplats på kryckor. Dessvärre går även anfallsspelet på kryckor. Man måste våga för att vinna och varför inte satsa på ett anfallspar? Som det är nu skickas meningslösa långbollar mot en isolerad forward. Gästande Göteborg ägde första halvlek och gångerna då hemmalaget lyckades etablera spelet långt upp i banan var lätträknade. Man behövde bara använda ena handen och långt ifrån alla fingrarna på den. Det blev bättre med två anfallare i andra. Göteborg bestämde takten men det krävs två för att dansa och KDFF hängde med hyfsat i svängarna. Chanser fanns, men närmare än nära kom aldrig KDFF. Det var samma gamla vanliga visa.