Rock the Night lyfte Hässleholms kulturhus och publiken var i fullkomlig extas. Foto: Sophie Lossing

En rockkväll som sent ska glömmas

Konsert
Rock the night
Röda salongen i Hässleholms kulturhus
Fredag den 28 augusti 19.00
ppppp

Det är rockkväll i Hässleholms kulturhus. Producenten och sångaren Viktor Johansson har satt ihop ett gäng lokala artister till en sprakande krutdurk till show – Rock The Night, och vi lovas en musikalisk resa vi aldrig ska glömma. Det förutspås också att när vi väl klivit in i röda salongen vill vi aldrig kliva ut igen.
Och en musikalisk tidsresa blir det när sångarna Viktor Johansson, Erik Persson, Hanna Amoreus och Natalie Chamli rockar loss i en konsert vars like jag aldrig varit med om under hela kulturhusets levnadstid. Med draghjälp av hårdrockspärlor från 80-talet lyckas sångargänget tillsammans med en duktig kör, kanonmusiker och sex härliga dansare, skapa en show som formligen kokar av glädje och energi.

Och det tar fart direkt med ymnigt med rök, ösigt tempo och ett tungt komp som fortplantar sig upp i stolarna. Stolarna ja, de användes inte mycket under kvällen. Nej, publiken stod för det mesta upp, dansade och hoppade så gott det gick och klappade oupphörligt i händerna.
Killarna får i gång publiken direkt med ekosång och klappande. De har en sjujädra pondus, bra röster och en säkerhet som får showen att grundas. Europes Rock The Night inleder och följs av tre pumpande Kisslåtar. Tjejerna kommer in och i Shout It Out Loud förstärks musiken av dansarna. Alla ser ut att älska att vara på scenen och det smittar. Man kör på utan temposänkande mellansnack och det är ös och energi i kubik.
Så lugnar det ner sig i Eagles, Desperado som sjungs av Hanna Amoreus. Vilken röst den tjejen har. Med en själfull countrykänsla förmedlar hon texten så att håret reser sig på huvudet.
Men lugnet varar inte länge. Man drar snabbt igång med Totos Rosanna och Springsteens Born To Run. Sköna solon av gitarristen Peter Amoreus, syntspelaren Jacob Gustavsson och saxofonisten Linus karlsson smygs in. Och när man kommer till Van Halens Jump kastar sig alla upp och nu kokar det i bänkraderna. Publiken och artisterna är som en enda pumpande organism som korsgenererar energi och glädje. Eloge också till duktiga trummisen Marcus Svensson och basisten Martin Davidsson.
I andra akten blir det lägereldsdags som Viktor Johansson kallar det. Def Leppards Two steps behind avverkas med akustisk gitarr och alla fyra sjunger snygg stämsång och nu hör man verkligen nyanserna och kvalitéerna i rösterna. Natalie Chamlis souliga stämma kommer här riktigt till sin rätt.
Lägerelden släcks och det blir AC/DC-feber. Och om man trodde att, nu går det inte att öka tempo, energi och känsla mer, så hade man fel. Det gick. Det är fullständig extas i salongen och när slutnumret Queens I Want It All, klingat av vill publiken verkligen ha allt och mer därtill. Så ja, profetiorna slog in, publiken ville aldrig gå ut igen. Jag ser redan fram mot en uppföljning nästa år.