Välutbildade syrier vill inget hellre än jobba
Hans båda vänner, läraren Luay Yousef Tamin också han 29 år och ingenjören Abdulmonem Mohamad Sahyoun väntar också de sedan ett år på uppehållstillstånd och validering av sina kunskaper.Mohammed berättar att han hade allt i Syrien innan kriget förstörde familjens liv. Han uppmuntrades tidigt att utbilda sig.– Min kloka far sa ”pengar kan man förlora - investera i utbildning”.Så det gjorde han och alla hans fem syskon. Hans storasyster blev också hon läkare, de andra apotekare, civilingenjör och tandläkare.Efter utbildningen började Mohammed som läkare på ett statligt sjukhus i Aleppo.
– Jag hade tid, pengar, kärlek och ett jobb som jag tyckte mycket om. Min familj bodde i ett stort och bekvämt hus, fortsätter han.– Men klasskillnaderna var stora i landet och befolkningen levde i mörker. Oroligheterna kom smygande. Landet började sargas av inbördes strider. – När folket försökte resa sig och skaka av sig 40 års maktstyre under Assad, och dessförinnan under hans far, blev konsekvenserna ödesdigra, fortsätter Mohammed sammanbitet.Flera av hans vänner och kollegor arresterades, vissa försvann. – När en av mina närmaste vänner, återvände efter 60 dagar i fängelse, mager och sjuk, bestämde jag mig för att fly. Jag fruktade för mitt liv.– Bombningarna tilltog. Min familj tvingades lämna sitt hem och fick bosätta sig provisoriskt utanför staden. Allt blev upp och ner.
I december för snart ett år sedan fattade han det drastiska beslutet att fly landet och styra kosan mot Tyskland alternativt Sverige.– Jag hade inget som helst val. Det fanns ingen framtid i Syrien. Allt var förstört.Färden över Medelhavet till Turkiet och resan genom Europa gick bra. Båtresan blev dock, som för många andra, en skräckfylld upplevelse. – Vatten och mat tog snabbt slut. Situationen blev krävande, speciellt för kvinnor och barn. Men vi kom fram till slut.Nu väntar han på sitt uppehållstillstånd och brinner av iver att få börja sin läkargärning i det nya hemlandet.Enligt reglerna kan han inte börja läsa på SFI förrän uppehållstillståndet kommit. Nu försöker han lära sig på egen hand. Genom ett studieförbund läser han och hans kamrater svenska tre timmar en gång i veckan.– Jag hade gärna velat börja praktisera på vårdcentralen här i Tyringe, alltid kan man snappa upp några nya kunskaper, men reglerna hindrar mig, konstaterar han.
Hans vänner har likartade berättelser i bagaget.Luay bodde i Damaskus där han arbetade som lärare på universitet. Även han upplevde strider på nära håll och fattade slutligen beslutet att fly landet.Hans mål är att lära sig svenska och bidra med undervisning i det svenska skolväsendet. Han är imponerad av den vänlighet som har mött dem i Sverige. Någon främlingsfientlighet har ingen av dem stött på.Den tredje i sällskapet, maskiningenjören Abdulmonem, visar bilder på ett fartyg och berättar entusiastiskt om de fyra stora fartygsmotorerna som han som andre maskiningenjör var med och servade.
När han blev kallad till armén fattade han beslutet att lämna landet och staden Tartos som ligger vid Medelhavskusten i västra Syrien. Hans förhoppning är att få börja arbeta som mekaniker i det nya landet.Ingen av dem vill låta den långa väntan på uppehållstillstånd, och därmed få möjlighet att få lära sig språket, påverka starten i Sverige negativt.Dagarna är långa. Det gäller att hitta sysselsättning för att få tiden att gå. Motionsslingorna och utegymmet i Tyringe har betytt mycket för trion. Och så aktiviteterna på Tyrs Hov förstås.– Jag hoppas kunna hjälpa svenska folket snart med min läkarutbildning. Det är min högsta önskan, säger Mohammed.
