Med linjen som främsta redskap

Plötsligt är hon på allas läppar, 20-talsdekadensens danska översteprästinna, art deco-konstnären Gerda Wegener (1885-1940), just nu dubbelt aktuell med dels en stor utställning på Arken, dels som huvudperson i filmen The Danish Girl som hade premiär i går med svenska Alicia Vikander i Oscarsnominerad roll som Gerda Wegener.

Arkens utställning initierades dock inte av filmen. 1915 fick danska kvinnor rösträtt och Arken valde att inför 100-årsminnet lyfta fram den bortglömda, gränsöverskridande Gerda Wegener som galjonsfigur.

En prästdotter från Jylland som i en tid av moraliskt bigotteri hade modet att vara sig själv. Att förverkliga sin konst. Att bejaka sin bisexuella läggning och att hjälpa sin make, den transsexuelle landskapsmålaren Einar Wegener att leva ett dubbelliv som Lili Elbe – ett ménage à trois med bara två aktörer. Senare, 1930, stödde hon honom också i beslutet att som en av de allra första genomgå en könsbytesoperation, något som redan året efter kostade Lili, som nu ändrat sitt namn till Lili Ilse Elvenes, livet.

Vid 12 års ålder utförde Gerda, då ännu Gottlieb, ett självporträtt som vittnar om en eminent talang som människoskildrare med blick för linjens estetik (En linje som man senare återfinner hos svenska konstnärer som Einar Jolin och Nils Dardel). Linjen blev hennes främsta redskap. Konsekvent underkänd av de fynska ”bondemålarna” som satt som dömande professorer på Konstakademien antogs hon aldrig till den danska motsvarigheten av den franska Salongen.

Å andra sidan vann hon 1908 tidningen Politikens teckningstävling. Det ledde till massor av illustrationsuppdrag. Hon och Einar, som hon gift sig med 1904, fick råd att ge sig ut i Europa på studieresor. 1912 slog de sig ner i Paris. Från trångsynthetens Köpenhamn till Paris, frisinnat nav i det europeiska kulturlivet.

Teckningar, akvareller, målningar vittnar om att där kunde de blomma ut. Gerda var Gerda med en kvinnas blick för kvinnlig skönhet. Einar levde ett dubbelliv som Gerdas landskapsmålande make och som Lili, Gerdas ”svägerska” och favoritmodell, kvinnligt poserande med olika peruker, vackra kläder och ett förtäckt erotiskt kroppsspråk.

Om Einar var en medioker konstnär var Lili desto mer lysande som modell.

Paret Wegener/Elbe älskade förväxlingar, maskerader. De spelade ett dubbelspel, levde ett dubbelliv. Av de många målningarna av Gerda och Lili att döma, ett lyckligt sådant.

I Paris gick Gerda Wegener från framgång till framgång. Hon var lika eftertraktad som porträttmålare som illustratör. Hon gjorde utsökta porträtt av bland annat den danska premiärdansösen Ulla Poulsen, ritade annonser till skönhetsmedel och illustrerade med samma träffsäkra blick för linjens estetik såväl exklusiva damtidningar som ekivoka tidskrifter, där motiven oftast var lesbiska.

Kanske hade Gerda Wegener alltför många järn i elden, så många att kritik och publik – i varje fall i Danmark – förblindade av all kommersiell reklam och massreproducerade illustrationer aldrig såg hennes konstnärliga förtjänster som tecknare och kolorist. Aldrig uppfattade att det redan i hennes tidiga konst fanns kvaliteter som gav den en plats i centrum på den europeiska konstscenen.

Här saknas varken referenser till den anade dekadensen i den österrikiska modernismen, (Gustav Klimt) eller till den fullt utvecklade dekadensen i den tyska 1920-talskonsten. Som representant för den framväxande vurmen för Art Deco i 1920-talets Paris, där La garçonne – pojkflickan – med korta kjolar, shinglat hår och cigarett i munstycke hade sin uppburna plats, är unik.

1920-talet var Gerda Wegeners storhetstid. Efter Lilis (f.d. Einar) död 1931 gifte Gerda om sig och flyttade till Marocko. Ett par målningar visar att den erotisk/dekadenta gnista som laddade verken från 10- och 20-talet med liv och nerv är borta.

1936 bröt hon upp från äktenskapet. 1938 återvände hon till Köpenhamn. Glömd och utfattig dog hon i ett hyresrum på Vesterbro 1940.