Små ändringar i laget
Bara en minister tvingades gå, utöver de båda miljöpartisterna som lämnat. Alltså tre nya och något ändrade ansvarsområden i övrigt. Av Stefan Löfvens stora regeringsombildning blev inte mycket mer än en tummetott.
Det hindrar inte att det han gjorde kan bli bra – åtminstone bättre än det varit. Ann Linde som EU- och utrikeshandelsminister bör bli en förstärkning. Löfven tvingas nu inse att det var ett misstag att inte ha en särskild EU-minister. Linde med sin breda internationella erfarenhet bör kunna hantera detta bra, även i samförstånd med Alliansen när det behövs.
Att Ibrahim Baylan blir samordningsminister utöver energiministeransvaret visar också att Löfven underskattade behovet av att samordna inte bara de två koalitionspartierna utan alla de 24 statsråden, med olika ambitioner och traditioner. Det indikerar också att Löfven hoppas att en bred överenskommelse om energifrågorna ska bli klar inom kort, så att Baylan inte behöver ägna de frågorna så stor del av sin tid.
Peter Eriksson tippades av många som statsråd, och hans erfarenhet och starka ställning inom Miljöpartiet är säkert en tillgång. Erfarenheten som kommunalråd kan också komma väl till pass när bostadsbyggandet ska komma igång.
Malmös kommunalråd Karolina Skog som miljöminister var överraskningen. Därmed får Isabella Lövin bli kvar som biståndsminister men får till sig också klimatfrågorna, som ju är alltmer internationella.
Att ”framtidsministern” Kristina Persson får gå efter att, enligt Löfven, ha fullgjort sitt uppdrag (har någon annan märkt det?) förvånar inte. Men fortfarande saknas en integrationsminister, även om Ylva Johansson får komplettera sin titel med ”etableringsminister”.
En överraskning är också att Mikael Damberg ska ordna ”fler enkla jobb”. Nyss behövdes inga sådana. Men också i den frågan har Löfven tvingats anpassa sig till verkligheten.
