Låt inte ful­heten breda ut sig

Ut­ö­ver kyr­kan är de vac­kraste bygg­naderna i en ort of­tast of­fent­liga myn­dig­hets­bygg­nader av olika slag. Haken är bara att de är min­st hund­ra år gam­la. De är nä­rmast ut­formade som tem­pel, ro­busta kon­struk­tioner i te­gel och sten. Stilen har ofta klas­siska in­slag, an­ty­dningar till pe­la­re vid portarna. All­ting an­das stor re­spekt för den verk­sam­het som skulle be­drivas där­in­ne när huset byggdes. Ut­formningen sig­na­lerade att där inne på­gick sa­ker som för­tjänade den största vörd­nad, sa­ker som sam­häl­let tog på djupt all­var.

För att an­vända ett gam­malt ord, som kan­ske kan upp­levas lite märk­ligt, kan man rent av säga att husen visade att det som ägde rum där­in­ne var nå­gon­ting som var he­ligt för sam­häl­let. Som sagt, de vac­kraste husen i en ort är hund­ra år gam­la tem­pel.

Det handlar om gam­la mu­se­er, myn­dig­hets­bygg­nader som dom­stolar och po­lis­sta­tioner, bib­lio­tek, järn­vägs­sta­tioner och sjuk­hus. Men fram­för allt handlar det om sko­lor. Fanns in­get an­nat bygg­nads­verk att tala om i en li­ten ort så fanns där all­tid en vac­ker skol­bygg­nad

Nu var det ty­värr länge se­dan det var van­ligt att upp­fö­ra skol­bygg­nader av så­dan klass och kva­li­tet att de blev små tem­pel till­ägnade kun­skap och ut­bildning. Men den­na lång­samma sjangsering av of­fent­liga skol­bygg­nader verkar ty­värr vara på väg att slå nya bot­ten­re­kord.

I Dagens Sam­häl­le (23/6) be­skrivs en myc­ket all­var­lig brist på skol­lo­kaler runt­om i landet. I två av tre kom­muner är lo­kal­bristen nu akut. Bak­grunden är att elev­an­talet, i och med mi­gra­tions­vågen, har skjutit i höjden på ett sätt som det helt saknas pla­nering för. Kom­munerna tyc­ks stå nä­rmast hand­fal­lna in­för de stora elev­kullarna.

Ord­fö­ran­den i barn- och bild­nings­nämnden i Bor­länge, Mari Jonsson (S), talar om att kom­munen har tvingats in­fö­ra två­skift i gym­na­sie­sko­lan och att mat­salarna har fått så­dan träng­sel att eleverna måste äta i klass­rummen.

I 43 pro­cent av kom­munerna för­söker man han­tera nöd­lä­get ge­nom att göra klasserna större. Så myc­ket för de van­liga po­li­tiska am­bi­tionerna om lugnare klass­rum och mer lä­rar­tid för eleverna. Ut­vecklingen tyc­ks gå i rakt mot­satt rik­tning. Med fler barn i klass­rummen blir stöket ofrån­kom­li­gen vär­re.

Ut­bygg­nads­be­hoven är väl­diga. I de 20 största kom­munerna ska 45 nya sko­lor upp­fö­ras inom tre år, i Mal­mö ska åtta sko­lor byggas. I hela 66 pro­cent av kom­munerna löser man lo­kal­bristen ge­nom mo­dul­hus av olika slag. Ef­ter­frå­gan på mo­duler är så stor att de är slut hos le­ve­ran­tören.

Kon­trasten mel­lan des­sa upp­stap­lade trä­con­tai­nrar och de vörd­nads­bju­dan­de tem­pel som byggdes för hund­ra år se­dan kan knappast bli större. Sig­nalen om sam­häl­lets pri­ori­te­ringar och för­lo­rade käns­la för vad som har be­stå­en­de vär­de kan inte bli tyd­ligare. Det form­li­gen skär i hjär­tat.

Att klasserna blir större och lo­kalernas funk­tio­na­li­tet blir läg­re är illa nog. Men man ska inte hel­ler un­der­skatta kon­se­kvensen av att låta ren och skär ful­het breda ut sig i sam­hälls­funk­tioner som ti­digare hölls för he­liga. Sam­häl­lets vär­der­ingar syns i vil­ka bygg­nader man upp­för. Vil­ka värden är det nu som do­mi­nerar?