Vulgarisera inte debatten

Krönika

Under min första dag i Almedalen hann jag med ett seminarium om kommunalt flyktingmottagande, ett annat om järnvägsutbyggnad och slutligen ett om Gud och politiken. Bland paneldeltagarna fanns politiker, men också forskare, företagare och en pingstpastor. Samtliga seminarier präglades snarare av samtal än debatt, och eftersom tiden var hyfsat väl tilltagen fanns det utrymme för mer än kortfattade slagord, så kallade one-liners. Kort sagt, en typisk dag i Almedalen.
Jag gillar Almedalen och i den tid vi lever behövs arrangemanget mer än någonsin.
Tyvärr domineras dagens politik i Sverige och i vår omvärld av ett helt annat debattklimat. Britternas EU-omröstning utgör ett övertydligt exempel. Från båda sidor beskrevs alternativet som katastrofalt. EU-motståndarna menade att EU dränerar Storbritannien på pengar, i storleksordningen 350 miljoner pund varje vecka, och i förlängningen hotas hela välfärden och landets suveränitet. Motsidans argument var av ungefär samma slag. Den verbala polariseringen var närmast total.
Ok, Storbritannien är speciellt med sina tabloidtidningar och retoriska rallarsvingar och sedan lång tid tillbaka hårda debattklimat. Dessutom ökar förstås risken för polarisering när det bara finns två alternativ att välja mellan.
Den politiska debatten har, vågar jag hävda, blivit hårdare även här hemma. Anklagelser om att motståndare ljuger och orsakar katastrof och liknande tillhör vardagen. En orsak är säkert att allt mer av den politiska debatten förmedlas via media och för att få plats i korta nyhetsinslag krävs tillspetsning av budskapet. En 15-sekundersintervju i Rapport ger inget utrymme för å-ena-sidan-och-å-andra-sidan-resonemang. Ökad misstro mot etablissemanget och medvind för missnöjespartier anar jag spelar en ännu viktigare roll i sammanhanget.

Jag har hört partistrateger från både höger och vänster understryka hur viktigt det är att påvisa skillnaderna mellan de etablerade partierna för att därmed leda i bevis att missnöjespartierna minsann inte är ensamma om att vara missnöjda.
Jo, det är en begriplig logik, men det behöver inte vara detsamma som att debatten vulgariseras och befrias från alla nyanser. För när det gäller förenkling kommer alltid missnöjespolitikern att vara i en klass för sig.
Jag hävdar inte att gårdagens seminarier på något sätt var menlösa. Visst fanns det en politisk spänning mellan deltagarna, och visst hettade det till. Men det fanns också utrymme för erkännanden av motpartens argument och instämmanden. Samtalen innehöll nyanser.
Det kommer att ta tid innan vi vet vilka följder Brexit-omröstningen får. Jag hoppas och tror att de ekonomiska effekterna inte blir mer dramatiska än nödvändigt. Vi som tror på samarbete måste rimligen hoppas på en uppgörelse som i så stor utsträckning som möjligt gör att britterna förblir en del av EU-s fria rörlighet. Effekterna för det politiska debattklimatet hoppas jag blir dramatiska. Brexit-debatten visar att överdrifter och polarisering och ett allmänt hårdare debattklimat knappast vaccinerar oss mot populism, utan att väljarna snarare riskerar bli mer resistenta. Brexit-omröstningen visar att vi behöver mer av samtal och mindre av verbal boxning.

×