Förlusten av kalifatet

Håller IS på att förbereda sig för en förlust av det de kallar sitt ”kalifat”? Är svaret på den förlusten de terrordåd som under senare tid skakat Istanbul och Bagdad?

Amerikansk underrättelsetjänst har tolkat situationen så och att beredskapen mot nya dåd måste höjas ytterligare, särskilt i Turkiet. Kanske kan också tragedin i Nice ha framkallats av en IS- eller kalifat-anhängares besvikelse över rörelsens motgångar. När man har tittat på vem det är som lämnar väst för jihadism och IS är det ett kriminellt eller på andra sätt antisocialt beteende som de haft som gemensam nämnare, inte nödvändigtvis fanatism. Småbus, helt enkelt. Småbus vill bli stor.

Nu ropar inte IS längre på nya invånare i kalifatet, utan uppmanar i intervju som gjorts med en IS-veteran de hängivna att stanna i sitt eget land och agera på plats. Gruppen har skickat ut internmeddelanden om att man går mot förlust och att kampen då måste fortsättas under jorden, med gömda agenter istället för nu som del av en flaggviftande armé. Officiellt är budskapet fortfarande att det går bra för dem och för kalifatet. Men irakiska soldater som river ner IS-flaggor talar ett annat språk.

Kalifatet har rent tekniskt varit ett ganska misslyckat projekt för IS. Det var effektiv propaganda, men det är svårare att bygga och upprätthålla en fungerande stat än man tror. Is fick lära sig på det svåra sättet att det inte är lätt att rekrytera personal till en terrorhyllande förtryckarregim. Att få läkare och annan essentiell personal att frivilligt komma och bosätta sig i en primitiv, sönderbombad diktatur innebar ett rekryteringsproblem. Samtidigt lovade man sina kämpar inte bara en onödigt stor mängd oskulder i nästa liv, utan att ett gott liv även i nuet. Det var ett pr-problem att man inte kunde leverera på det.

Kommer IS att vara lika framgångsrika på att rekrytera om man inte kan locka med hög lön och fina bilar? Är ett fattigt IS utan egen mark lika lockande?