Den urklämda demokratituben
Så ligger den förvridna tandkrämstuben på handfatskanten igen; en återkommande symbol för ohälsosam sparsamhet. Det är förvisso en sparsamhet som skjuter fart först efter att tubens nio första tiondelar utan minsta eftertanke eller ånger slaskats ut över tandborsthuvuden eller hamnat som väl tilltagna måsskitar i vasken.
Men nu börjar allvaret! Med blodisande eder och vitnande tummar kan man som alla vet pressa ytterligare krämklickar ur den till synes tomma tuben. Åtminstone i vår familj tenderar därför tuberna att bli kvar tills bara homeopatiska minnen av tandkräm återstår, om ens det (enligt den homeopatiska logiken borde dock denna slutliga icke-tandkräm vara den mest effektiva, vilket ju är en liten tröst).
Det enda som aldrig mattas är innehållsredovisningen: ”Tandkräm!” deklarerar tuben lika stolt i sitt slokande sluttillstånd som när den en gång stod frisk och frodig bland alla de andra tandvårdsprodukterna i hyllan. Tandkrämssortimentet stämmer för övrigt till annan sorts eftertanke. Vad vill du ha egentligen? Vita tänder? Friskt tandkött? Kanske mindre tandsten eller karies? Skall krämen vara ”optimerad” för just din tandborste (ett ingenjörsmirakel om något)?
Demokrati är en annan övergripande etikett som utlovar skilda saker, men nästan vad man än lägger in i konceptet så måste den anses hotad i vår omvärld. Praktexemplet är Turkiet där Recep Tayyip Erdogan just nu frenetiskt monterar ner landets olika demokratiska stödjeben. Kanske inte helt förvånande för en man som tidigt avslöjade att demokrati enligt hans mening var som ett tåg man kliver av när man nått sin destination. I USA lockar Donald Trump miljoner väljare med idéer som knappast är kompatibla med demokratiska ideal.
Kärvt uttryckt: populismens och autokratins hårda tummar hjälps just nu ivrigt åt att knåda demokratituben. En klick här, en där: vad hindrar att tuben gradvis töms tills endast etiketten och ett homeopatiskt demokratiminne finns kvar att vårda? Väsentliga mekanismer är sådana som sölar ner möjliga förändringsprocesser, och som därför kan stå emot plötsliga vindkantringar i opinionen.
I Sverige är grundlagarna (Regeringsformen, Successionsordningen Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen) särskilt svåra att ändra för att de bevakar kärnvärden i det svenska statsskicket. I USA kommer en eventuell president Trump att upptäcka att konstitutionen efter hand stelnat så att det i praktiken inte längre sker några förändringar av den alls. Den 27:e och senaste förändringen (”amendment”) skedde för ett kvarts sekel sedan, och gällde en löneteknikalitet för kongressledamöter. Den senaste förändringen av större betydelse reglerade röstålder och ratificerades för 45 år sedan.
För den som vill driva igenom stora förändringar NU och som på vägen gärna slaskar ut demokrativärden utan eftertanke eller ånger är sådana hinder raseriframkallande. För alla oss andra är de demokratitubens segaste kluttar – de som kanske kan rädda oss från homeopatisk nostalgi.
