Att tigga är inget brott
Tiggeri kan komma att förbjudas, om man ska tro civilminister Ardalan Shekarabi (S), som uttalade sig när han träffade sina nordiska kollegor i Reykjavik på torsdagskvällen. Det är olika modeller i Norge och Danmark som han inspirerats av och vill studera närmare.
En helt annan inställning hade han för drygt tio år sedan, då han utnämnde en moderat riksdagsledamot som motionerat i riskdagen om tiggeriförbud till ” Malmös mest ’verklighetsfrånvända’”.
Nu vill Moderaterna som parti förbjuda tiggeri och S öppnar alltså för det. De har uppenbarligen påverkats av att det numera syns tiggare i gatubilden på de flesta orter i landet.
Men även om antalet tiggare är betydligt högre nu än när Shekarabi hånade en motion har inte argumenten för att kriminalisera tiggeri blivit starkare. Det går inte att förbjuda fattigdom, har ofta använts som argument mot lagstiftning mot tiggeri. Det är giltigt fortfarande.
Shekarabi diskuterar både lokala och nationellt förbud, medan Moderaterna verkar mest inne på att öppna för lokala förbud som i Norge. Men den norska lagen utnyttjas av bara en enda kommun, så behovet av tiggeriförbud verkar inte stort. I Danmark är tiggeri förbjudet i hela landet.
Den gamla lagen mot tiggeri, lösdriveri och ”samhällsfarlig asocialitet” avskaffades först 1981, då den inte ansågs behövas. Tiggare var en så sällsynt företeelse.
Med den fria rörligheten i EU, som ger alla EU-medborgare rätt att vistas i annat land tre månader för att söka jobb, öppnade för främst romer från Rumänien och Bulgarien att söka sig till rikare länder för att tigga. Beräkningar pekar på att 4 000 EU-migranter med tiggeri som huvudsaklig sysselsättning vistas i Sverige.
De hjälps inte av förbud. Det är behovet av att tigga, alltså hopplösheten och fattigdomen i hemlandet, som måste åtgärdas. Sverige har arbetat med det, men det är främst ett EU-ansvar som måste bli effektivare.
