”Kanske det bästa Lundberg har skrivit”

Han har skrivit den förr, Kristian Lundberg. Boken om sitt liv. Om sin uppväxt. Om det som gjorde att allt blev som det blev. Yarden. Och allt ska vara kärlek. En hemstad. Brottningsmatch efter brottningsmatch med det som varit. Nu gör han det igen. Dagar bland skuggor, träd och vatten är ännu en djupdykning i det förflutna.

Börjar det bli tjatigt? Verkligen inte. Det grepp han i sin senaste bok kopplar på livet, sitt eget och allas vårt, skiljer sig markant från hans tidigare infallsvinklar. I centrum står denna gång något så dramatiskt som en alternativ mor. En kvinna som, rent konkret, kunde ha varit hans mamma, i stället för den arma spillra till kvinna vars psykiska sjukdom och allmänna oförmåga till ömhet och ansvar han skildrat så ingående och smärtsamt i tidigare böcker.

Han har fått ett brev. Från en pensionerad sjuksköterska som berättar hur hon tog hand om honom på ett sjukhus, där han av oklar anledning befann sig under en period som mycket liten. Hon beskriver hur hon fattat tycke för det lilla barnet. Fått moderskänslor. Velat behålla honom. Till och med på fullt allvar hoppats att det skulle bli så.

Men det blev inte så. Varför framgår inte. Barnet återbördades till sin biologiska mamma, som alltså var svårt sjuk, och sin biologiska pappa, som aldrig brydde sig om honom (men som plötsligt hör av sig; efter alla år kommer ett brev även från honom, men kuvertet visar sig symbolladdat nog vara tomt).

Kristian Lundberg rör sig i vida cirklar kring denna berättelsens innersta kärna, om modern som kunde ha varit. Dansar runt henne på avstånd, som vore hon en totempåle vars helighet är så stor och bländande att han inte vågar eller förmår rikta blicken rakt emot henne. Endast hastigt och sporadiskt rör han vid henne, återkommer han till henne, för att sedan lämna henne igen. Det blir mycket effektfullt. Mycket sorgligt.

Däremellan går dansen åt helt andra håll, i egensinniga och oförutsägbara svängar och krumbukter, och som vanligt är det en njutning att få följa med. För första gången slår det mig vilket tydligt släktskap det finns mellan Lundbergs kompakta, självutlämnande, bångstyriga prosa och Lars Noréns självbiografiska dagbok.

Lundberg saknar förvisso helt Noréns maniska redovisningslust av vardagens praktiska detaljer, men de delar samma andlösa, hudlösa, hopplösa längtan efter att vrida och vända på existensens obegriplighet tills den, likt en Rubiks kub med alla färger prydligt placerade på varsin sida, får något som liknar struktur och mening.

Det är mycket religion den här gången. Om berättelsen om den möjliga modern är bokens nav så är kristendomen dess klangbotten. Lundbergs tro har aldrig tidigare tagit såhär mycket plats bland resonemangen. Å ena sidan skapar det en viss distans för den som inte har någon egen relation till Job eller Lasarus. Å andra sidan är Bibeln uppenbarligen en omistlig pusselbit i Lundbergs livsberättelse.

Hur denna livsberättelse hade blivit med en annan mor (en mor vars ansikte lyser av kärlek på de foton från barnsjukhuset som finns med i brevet) får Kristian Lundberg förstås aldrig veta, lika lite som han får veta vad som hänt om han lyckats behålla den kvinna som han älskat i vuxen ålder, och förlorat. Även den sistnämnda utgör en viktig pulsåder i boken.

Det gör ont att läsa om all denna förlorade kärlek, men det är samtidigt hoppfullt. För, som Lundberg själv uttrycker saken: Det ljusa finns kvar, i en människa som blivit älskad. Om kärleken så bara tilläts flöda under en kort tid, för många, många år sedan, så bevaras den, som ett självlysande, gyllene, oförstörbart ärr i hjärtat. Kärleken är skör, ”som en kungsfågel som förlorar sin angivna färdväg, störtar in mot glas”. Men den är samtidigt det starkaste som finns.

Med ett ackord i denna tonart av hopp och försoning avslutar Lundberg sin bok. Jag lägger den ifrån mig djupt berörd, och kan bara konstatera att den kanske är det bästa han skrivit.