Året efter Alan, efter Omran

För ett halvår sedan tog jag en bild av min fyraåring när han lyssnade på sagor som hans mamma talat in på iPaden. Han låg så där alldeles rätt bland soffkuddarna – på rygg med en avslappnad hand bakom huvudet och benen i kors. Blicken var fjärrskådande när han funderade på vad som hände masken Masse, flugan Fredrik och alla de andra figurerna min morfar skrev om år 1972 för att roa mig. En avslappnad stund i soffan, men också en del i Vidars alldeles nödvändiga arbete att foga samman sin förståelse av världen för att kunna bli den han är tänkt att bli.

1935 presenterade fysikern Erwin Schrödinger ett tankeexperiment för illustrera en kvantmekanisk paradox: kunde en katt som kopplades till kvantmekaniska fenomen inuti en sluten låda vara både död och levande samtidigt? Det lät ju besynnerligt, just som kvantmekaniska tillstånd på besynnerliga sätt kan vara en mix av egenskaper som verkar vara av antingen-eller karaktär. Svårt att undersöka var det också: när man öppnade den tänkta lådan så var ju katten antingen död eller levande, aldrig både och. Illustrationen har givit upphov till komplicerade filosofiska diskussioner om det är betraktaren som på något sätt ”tvingar” katten att vara antingen död eller levande när lådan öppnas.

Stephen Hawking har förklarat sig beredd att dra vapen när han hör talas om Schrödingers katt. Han har mycket att göra, för katten har efter hand letat sig ut i populärkulturen. Och inte bara den. Bara häromdagen läste jag att Donald Trump kallats för ”Schrödingers douchebag”, för hans vana att oblygt stå för två motstridiga politiska hållningar samtidigt.

I efterdyningarna av inte minst Syriens och Afghanistans konvulsioner har invandringsdebattens Schröderingerförtecken blivit mer markerade. Har vi råd med alla flyktingar? Nej, vi kan inte ta emot de miljontals vinddrivna själarna i världen, det är resursmässigt helt omöjligt. Men lille Alan Kurdi är klädd precis som min lille sagolyssnande gosse där han ligger frusen i ett evigt ögonblick på en Europeisk medelhavsstrand. En blodig, smutsig Omran Daqneesh sitter fjärrskådande i en orange stol och försöker begripa vad som hänt honom. Han, liksom Alan, har rånats på den han var tänkt att bli. Har vi råd att INTE hjälpa?

Två till synes oförenliga svar är båda sanna där i paradoxens glödheta krux. Men när lådan öppnas ser observatörerna bara det ena tillståndet, den ena sanningen. Detta slår in en giftig kil i debatten, för givetvis är det utmanande att höra det man vet är sant bli utpekat som idealistiskt oförstånd eller som medveten omänsklighet.

Vägen ur Schrödingers invandringsdebatt kan inte vara att med stigande förbittring sätta princip mot princip. Istället måste målet vara att lösa upp paradoxens innersta knut. ”Vi” har inte råd om ”vi” är Sverige. Men om ”vi” är Europa eller världen …? I en skakig tid för europeiskt samarbete kan det vara värt att påminna om att detta är problem som enskilda länder är oförmögna att lösa. Att det sedan låter paradoxalt för allt för troende nationalister är en annan sak.