Han tar dockorna ut i rymden

När Upp i det blå nu äntligen är klar har det gått fem år sedan dockmakaren, dockspelaren och regissören Petter Lennstrand och producenten Lars Jönsson först fick idén.

Petters barn har hunnit bli stora nog att se de flesta filmer, men det finns gott om andra barn i mellanåldern vars föräldrar kan uppskatta en film som passar även dem. Det här är något Petter Lennstrand tänkt på inte minst vad gäller humorn.

– Förhoppningen är att både barn och vuxen ska kunna se den med behållning, att det inte är något som går för lågt under de vuxna eller för högt över huvudet på barnen, berättar Petter Lennstrand.

I Upp i det blå agerar hans dockor sida vid sida med riktiga skådespelare. Huvudperson är åttaåriga Pottan (spelad av nioåriga Mira Forsell) som ska tillbringa två veckor på ponnyläger. Hennes stressade föräldrar råkar dock istället släppa av henne vid återvinningsstationen Rydbergs retur.

Här bor och arbetar ett gäng mycket udda figurer, i en miljö som estetiskt bär tydliga drag av 1970-talet. Dennis (Adam Lundgren) som det är något skumt med, och Ture, en uppfinningsrik pensionär, släpper motvilligt in Pottan.

När Rydberg, chefen för anläggningen och en karaktär vars röst Petter Lennstrand själv gör, inser att hon varken är spion eller fackligt ansluten är hon välkommen att stanna.

Ganska snart upptäcker Pottan att här inte bara sorteras sopor – bakom ett högt stängsel håller gänget i hemlighet på att bygga en egen rymdfarkost.

– Jag ville att Pottan skulle få vara med om ett riktigt fantasifullt äventyr, säger Petter Lennstrand.

På återvinningsstationen blir Pottan också behandlad helt annorlunda än hon, och de flesta andra barn i hennes ålder, är van vid.

– Alla som är med här är likvärdiga personer och Pottan blir sedd för sin person, inte utifrån ålder, och får också ansvar. Rydberg litar mer på henne än på raketforskaren de anlitar och det tycker jag är härligt, säger Petter Lennstrand och fortsätter:

– Jag kommer ihåg när jag var liten och spelade amatörteater – där var alla behövda på sitt sätt, och lika viktiga oavsett vem eller hur gamla de var. Det var en väldigt skön känsla.

Miljön på återvinningsstationen är tydligt 70-talsinspirerad och det här är ett årtionde Petter Lennstrand, född 1970 som han är, har en stark relation till.

– Det är klart att det finns lite referenser till serier som Den vita stenen, Star Wars, Tårtan eller Flåklypa Grand Prix. Och på en återvinningsstation är man fri, man behöver inte ha någon linje utan kan plocka saker bara för att de är snygga. Det här ska också vara en förhöjd plats som är en frizon där allt kan hända och där det inte finns några regler, säger Petter Lennstrand.

Hur bestämmer man vilken roll som ska göras av en skådespelare och vilken som ska göras av en docka?

– Historien bärs av skådespelarna, som är med om en resa där de i någon mån förändras. Dockorna är katalysatorer, fungerar som känsloförstärkare, men förändras inte. Rydberg är den komiska, på ett sätt en motor i filmen, medan Ture nästan är som Dennis goda sida, förklarar Petter Lennstrand.

Efter fem års arbete hoppas han att publiken ska tycka om hans film.

Känns det som att ha gått i mål efter ett maratonlopp?

– Snarare som en lång promenad. Med tung ryggsäck, ha ha, säger Petter Lennstrand.