Släpp det po­li­tiska sam­talet fritt

Un­der vår tid i rege­ringen har det skapats fler än 300 000 nya jobb.

Så lät det gång på gång i val­rö­rel­sen 2014 från den sittande rege­ringen.

En upp­gift som lika ofta mot­sa­des av då­va­ran­de op­po­si­tion som för­kla­rade att så kan man inte räkna, och om man gör det så be­rodde ök­ningen på an­dra sa­ker än rege­ringens po­li­tik.

I dag säger fö­re­språ­ka­re för den röd­gröna rege­ringen lika ofta att un­der de­ras tid i re­ger­ings­ställ­ning har jobben ökat med si och så många tu­sen. Då plöts­ligt kan man räkna an­tal jobb.

Det finns med all sä­ker­het ex­em­pel åt an­dra hål­let ock­så, men i dag finns det ett väl­digt stort sug ef­ter ett po­li­tiskt le­dar­skap som istäl­let för att spela sifferpingis tar män­ni­skors oro på all­var och jobbar för att hitta po­li­tiska lös­ningar på des­sa.

Det är dags att sluta lyssna på re­to­rik­ex­perter, me­die­ex­perter och ex­perter på det ena och det an­dra.

Alla par­tier har en po­li­tik. Po­li­tiska hand­lings­pro­gram som mejslats fram un­der tims­långa ses­sioner på kon­gresser, stäm­mor, lands­mö­ten och allt vad det kallas.

Låt po­li­tiken tala, inte pr-kon­sulterna.

Sam­ti­digt finns det ock­så na­tur­liga skäl för par­tiernas agerande. För de vet vad som fun­gerar i ny­hets­lo­giken. Här har me­di­erna ett an­svar.

Till ex­em­pel när det po­li­tiska lä­get är så hett att väl­digt många är in­tres­se­rade av att se alla par­tierna sam­ti­digt re­do­göra för olika frå­gor.

SVT har ett par par­ti­le­dar­de­batter var­je år. Kon­ceptet liknar dock mer en rät­te­gång än ett po­li­tiskt sam­tal. Par­ti­le­da­rna står upp­radade vid var sitt skrank och som för­hörs­le­da­re finns två de­batt­le­da­re som mer verkar till för att tända en bra­sa än sty­ra en de­batt.

Par­ti­le­da­rna gör näs­tan alla sam­ma miss­tag att för­söka säga så myc­ket som möj­ligt när de väl får ordet. Nå­got som gör att tittarna tappar an­dan bara av att lyssna. Man by­ter ka­nal.

Ny­li­gen gick en stor po­li­tisk pro­fil ur tiden. Thor­björn Fäll­din hånades ofta un­der sin ak­tiva tid för sin ef­ter­tänk­sam­het. I dag hyllas han för sam­ma egen­skap.

Spon­tana sam­tal el­ler kom­men­tarer går inte att få från de högsta po­li­ti­kerna i dag. Allt är re­gis­serat, an­tin­gen från dem själva el­ler från me­di­erna. För man måste i var­je steg ”tänka på vil­ken bild man sätter”.

Stats­mi­nis­ter Ste­fan Löfven (S) får till ex­em­pel i dag äta upp den bild han täm­li­gen fram­gångs­rikt satte till­sam­mans med sitt par­ti och med kom­pakt un­der­stöd från sina va­pen­brö­der i LO i val­rö­rel­sen.

Sve­ri­ge hade gått sön­der. Hela den svenska väl­färden låg i ru­iner ef­ter åtta år med en bor­ger­lig rege­ring.

Med den­na bild vann han inte va­let, men fick till­räck­ligt många röster för att kun­na bilda rege­ring. Fram­rös­tad av män­ni­skor som ut­gick från att han hade en plan för att laga det­ta tra­siga land.

Istäl­let har Löfven, hans rege­ring och kom­pisar i LO fort­satt att rasa över den för­ra rege­ringen. Som om man fort­farande var i op­po­si­tion. Som om man inte har all den makt man be­höver för att ändra på det man tyc­ker är då­ligt. Eller tra­sigt.

Vi be­höver verk­li­gen ett nytt po­li­tiskt le­dar­skap för Sve­ri­ge. Men det är väl­ja­rna som ska be­stämma om det­ta. Inga an­dra.