Landsbygden avfolkas inte mer
13 procent av svenskarna bor numera på landsbygden och 87 procent i någon tätort. Man får gå tillbaka till 1840 för att hitta när förhållandena var de omvända. I början av 1930-talet blev tätortsbefolkningen större än landsbygdsbefolkningen.
Urbaniseringen har alltså gått snabbt de senaste 200 åren. Mer okänt är att sedan början av 1980-talet har landsbygdens avfolkning nästan helt avstannat. 1982 var det första året på mycket länge som landsbygdens befolkning ökade i landet, och under 1980-talet ökade landsbygdsbefolkningen med drygt 20 000 personer.
Urbaniseringen fortsätter ändå, trots att flyttströmmarna från landsbygden till tätorterna inte är starka längre. Det beror på att huvuddelen av invandrarna flyttar till städerna. Samtidigt har de flesta kommuner de senaste åren haft befolkningsökning tack vare invandring.
Omflyttningen i Sverige var störst under 1940-talet och under 1970-talet. Att urbaniseringen nästan stoppades på 1980-talet var till stor del en reaktion på de stora flyttströmmarna på 1970-talet. Då myntades ”Alla måste söderut” som uttolkning av Ams (nuvarande Arbetsförmedlingen), eftersom både flyttbidrag och indragning av a-kassan användes för att förmå familjer att flytta från skogslänen till storstadsregionerna där jobben fanns.
En del i utvecklingen hade säkert också Thorbjörn Fälldin som var statsminister fram till 1982 och lade om kursen. Det var främst på grund av motståndet mot flyttpolitiken som Centerpartiet blev så stort på 1970-talet.
Efter 1980 har alltså landsbygdsbefolkningen varit i stort sett oförändrat. Sedan 2000 har landsbygdsbefolkningen minskat med bara 23 000 personer. En orsak är att även på landsbygden föds nu fler än som dör.
Problemet är att utvecklingen är ojämn över landet. Det är framförallt tätortsnära landsbygd som ökar, medan de glesa delarna av landet har problem. Där minskar även många av tätorterna sin befolkning.
Flyttströmmarna från landsbygden går inte längre till storstäderna (de nio kommunerna med över 100 000 invånare). Fler flyttar till landsbygden från storstäderna än tvärtom. Det är till städerna i samma län, ofta länshuvudstaden, som flyttströmmarna går, ofta för att få utbildning – gymnasieutbildning men framförallt högskoleutbildning. Sedan är det jobb på samma ort som gäller.
För de delar av landsbygden som fortfarande avfolkas är riksstatistiken en svag tröst. Men det är viktigt för debatten att vara medveten om att sedan 1980 sker i stort sett ingen avfolkning av landsbygden.
Det som däremot är ett problem för landsbygden – men då är kanske landsorten ett mer rättvisande begrepp – är att stora delar av landet utarmas både på statliga jobb och på service. Minskad befolkning kan ju inte längre användas som argument.
Först måste alla bli medvetna om att landsbygden är stark, att de som bor där gärna bor kvar och att många flyttar tillbaka eller blir helt nya landsbygdsbor.
Då måste också samhällsinstitutionerna finnas där. Landsbygdsbor har samma rätt till service som de som bor i storstäderna.
