Om att trolla med sanningen

Som alla sä­kert har hört vid det här laget så har vi nu äntrat den så kallade post­san­nings-eran, där nya po­li­tiska re­gler plöts­ligt gäller om man vill vinna väl­ja­rnas gunst.

För de stac­kars eliterna är om­välvningen svår­grip­bar. Man för­står yt­ligt vad som av­s­es, men hjär­nan vill lik­som ändå inte rik­tigt hänga med i svängarna.

Jag vill varna käns­liga lä­sa­re för den här jäm­fö­rel­sen, men i The Con­ci­se New Partridge Dic­tio­nary of Slang and Un­con­ven­tion­al English de­fi­nieras ”Ball stomping” som ”an act of sexu­al gratification in which a man’s sex part­ner stands on his testicles”. Om man är läs­kun­nig så be­griper man på sam­ma sätt vad som rent kon­kret för­medlas, men den där sanna in­sikten vill trots allt inte ome­del­bart in­finna sig. ”Gratification”...?

Det brukade handla om att skaffa sig tol­knings­för­troende – att med goda och väl un­der­byggda ar­gu­ment täppa till truten på sina po­li­tiska mot­stån­da­re och få väl­ja­rna att fö­re­dra just din verk­lig­hets­be­skriv­ning. Ex­pert­stöd och kon­sis­tens i ar­gu­menten var helt cen­trala verk­tyg när man sökte det­ta för­troende.

Men allt det där byggde på att det fanns en all­mänt de­lad tan­ke att ex­perter och kon­sis­tens i ar­gu­menten fak­tiskt var vik­tiga sa­ker.

Man fattar ju att det då väc­ker skräck­blan­dad för­vir­ring när en Trump el­ler en Far­age kan peka på en schnau­zer och utan att rodna på­stå att det är en tax el­ler en oka­pi be­ro­en­de på vem de råkar ha fram­för sig för stunden.

Så hur gör man då? Vil­ken sorts svart­konster krävs för att kun­na tysta pladdrande po­li­tisk mot­stån­da­re och vinna väl­ja­rnas för­troende i post­san­ningens tid?

Nu är det dags att spetsa öronen or­dent­ligt för här skall ni få ett rik­tigt super­tips som åt­min­sto­ne löser första hal­van av pro­blemet.

Jag har näm­li­gen snokat fram en all­de­les äkta små­ländsk troll­for­mel från 1800-talet, upp­tecknad av för­fat­ta­ren Bengt af Klint­berg i bo­ken Svenska troll­for­mler. Att det är job­bigt att ställas mot folk med glappande käftar upp­levde näm­li­gen även små­län­ningarnas an­fä­der; där­av be­hovet av lite upp­fris­kan­de magi. Så här skall man bära sig åt när man vill göra nå­gon svars­lös:

”Säg des­sa orden till honom: ’Aglaria Pidhol garia Ananus Qepta’ och blås emot honom, så vet han in­tet vart han skall hän och kan dig in­gen­ting svara.”

Det låter ju in­tui­tivt rim­ligt att man blir svars­lös av så­dant, men efter­som jag är mån om att er­bjuda or­dent­ligt kon­su­ment­testade råd så provade jag det på mina döt­trar (14 re­spek­ti­ve 12 år), och kan där­för med­dela att det fun­gerar för­vå­nans­värt bra (min fy­ra­år­ing var min­dre mot­tag­lig och pratade bara om att det luktade ”fel” när jag blå­ste på honom – men han är ju så li­ten att det knappt kan räknas).

Jag lade ock­så på för­sök ut for­meln på Face­book, och in­lägget fick myc­ket rik­tigt inga kom­men­tarer alls så nog finns det kraft i sejden även i de nu så vik­tiga so­ci­ala me­di­erna.

Det var ju skönt att ha löst den saken! Om nu bara Bengt af Klint­berg hade hittat for­mler som kun­de stärka vårt sköra sam­hälls­byg­ge när Upp­lysningens ide­al och bygg­stenar kastas huller om bul­ler...