Lysande huvudpersoner när Ronja blir teater

scen

Ronja Rövardotter

Regi: David Rix

Musikalisk ledning: Jonas Svensson

Kostym: Anette Karlsson, Emil Sigfridsson, David Rix

Koreografi: Sandra Lundgren, Mia Gisselsson

Kristianstads Teater

Premiär den 24 februari

ppp

I tio år har Emil Sigfridsson satt upp musikaler på Kristianstads teater. Det har varit ett frejdigt utbud med en imponerande genremässig spännvidd. Gemensamt för alla har varit att de just är musikaler.

När man nu sätter upp Ronja Rövardotter glider det musikaliska greppet över lite mer åt teaterhållet och det får sina konsekvenser. Dels kräver det mer textbehandling, dels går man till viss del miste om den direktkontakt musiken kan ha på alla känsloregister.

Till de här stötestenarna kommer dessutom det faktum att filmen om Ronja setts av de flesta, och att de karaktärer som medverkade är så ohjälpligt inpräntade i ens medvetande, att det är hart när omöjligt att låta bli att jämföra.

Så hur löser man allt det här då? Ja, svaret är att man faktiskt inte löser allt, men en hel del.

För det första har man lagt sig vinn om att casta tre fantastiska huvudpersoner. Mats Genfors är som klippt och skuren som den lynniga och faktiskt ganska otäcka rövarhövdingen Mattis. Med sin bullriga röst och en förmåga att blixtsnabbt svänga på humöret, blir man lite rädd på riktigt för hans omgivnings skull.

Malin Karlsson som Lovis är också ett fynd skådespelarmässigt. Dessutom sjunger hon så att det känns i hela själen. I synnerhet en scen fastnar i minnet. Det är då hon sjunger vargsången för Ronja. Runt omkring dem kretsar två vargar. Det är först hotfullt, men Lovis är inte rädd utan låter dem komma nära och stryker dem ömsint på huvudet, en sinnebild för att inte vika för rädslan och inte ge efter för hatet. Här måste också ges en eloge till de två vargdansarna och till koreografin som är riktigt bra föreställningen igenom.

Så har vi då Skalle-Per gjord av Anton Salvin. Han får honom närvarande, rolig och varmhjärtad, och till den röda tråd som leder genom pjäsen. Clara Liljedahl och Rasmus Ask, som Ronja och Birk, gör också bra ifrån sig, och de kan bli ännu bättre om de vågar vila mer i scenerna och i replikerna.

Det gäller generellt, att man kan ge mer tyngd åt det som är viktigt, att man låter den dramatik och det djup som Astrid Lindgren skapade komma till sin rätt. För där finns ju massor av drama, tragik och komedi. Till det komiska hör naturligtvis de buffliga men godhjärtade rövarna.

Tyvärr får de inte någon vidare presentation eller plats. Förutom när den stackars stammande Jutis försöker säga något. Då märks att potential det saknas inte. Och så har vi naturligtvis de hjärteknipande rumpnissarna gjorda av ett gäng små barn. De drog ner applådåskor med sitt dubbelförvirrade ”va då då, våfför gör di på detta viset?”

Trots allt får man ändå i mångt och mycket till den där Lindgrenska världen. Mycket beror på kostymerna, danserna och de underbara, ordlösa sångerna vid gästabuden. Och så fick vi oss en riktig nakenchock. Eller vad sägs om ett tiotal nakna rövarerövar på scenen?