Casinogänget jubilerar med revy i högt tempo

Det är dags för jubileumsrevy med Casinogänget. I trettio år har de skämtat och sjungit på Bjärnums såväl som på Hässleholms tiljor. Och i år har man tagit i ordentligt och bjudit in Lotta Engberg som extra draghjälp, och det är full rulle hela tiden.

När man skriver om revy är det lätt att spoila. Sketcher bygger ju på överraskning och beskriver man dem så faller de pladask.

Jag ska göra mitt bästa för att inte avslöja för mycket. Det jag kan säga är att Micke Andersen själv brände ett av sina skämt som Ture, och inte blev det mindre roligt för det, snarare tvärtom. Men mer om det senare.

Man har som vanligt med ett gäng duktiga, unga sångare/dansare som bär upp mycket av showen på sina späda men väldigt kompetenta axlar. Ett medley med Håkan Hellströmlåtar är som det mesta både skickligt koreograferat och bra sjunget. Massor av energi fanns det där.

Ted Gärestadmedleyt fungerar också alldeles utmärkt. I synnerhet Mats Olofsson överraskar med en känslosam snutt av, Jag vill ha en egen måne. Det låter som om han menar det och det blir riktigt bra.

Även Lotta bjuder på en kavalkad av sina gamla dängor. Snyggt levererat, snyggt förpackat, som förväntats.

Och så har vi sketcherna då. Där är en nyårsfest med problematiska allsånger, en vigsel med förhinder, en klädbutik med en dubiös försäljare, en rabiat källsorterare. Allt är välarbetat och välrepeterat om än understundom också väl gapigt och långrandigt. Och så har vi min absoluta favorit, rån med Swish. Smart, sött och roligt.

Men vad är väl en revy utan lite slängar åt både höger och vänster. Den lokala politiken häcklades med paviljongsång, turerna i stadshuset och Finjasjöns status. Några politiker som utmärkt sig lite extra på området klantighet i största allmänhet, och i politiska spörsmål i synnerhet, fick också lite däng.

Som Mats Olofsson sa så genererar politiken i Hässleholm så mycket humoristiskt stoff att det kunnat fylla en hel bok. Igenkänningsfaktorn är stor och publiken med. Mer och skarpare satir hade inte varit fel, för där funkar allt.

Tjejerna gör också sitt till vad gäller nytidsorientering, i den smarta låten Fiber, sjungen till kända Feever.

De framför också en lyckad remake av Pharell Williams Happy där de förordar kärlek i stället för hat på nätet.

Så har vi då Ture och Ture som sitter där på sin ljugarbänk och pokulerar om ditten och datten. Och det är här det kan hända, det där orepeterade som oftast blir det mest skrattframkallande. Mitt i skämten kan det brista, och det gör det även den här gången.

Och eftersom det inte var repeterat, kan jag ju faktiskt avslöja allt.

Eller det kan jag inte, eftersom Micke Andersen brände av poängen innan han dragit hela skämtet, och sedan ville han av naturliga skäl inte dra det igen.

Men roligt blev det ändå.