Wiveca Ekeblad har varit i Nigeria för att bygga en camp för hjälporganisationer.Foto: Tina L Bengtsson
När bagagetaggen kom med posten kändes det på riktigt, minns Wiveca Ekeblad. Foto: privat
”Borno home of peace”, (Borneo, fredens hem) vilket skämt! tycker Wiveca Ekeblad. Borno är den mest drabbade delstaten i Nigeria. I den största staden Maiduguri bildades Boko Haram 2002 och våldsamma strider utbröt 2009. Boko Haram terroriserar fortfarande civilbefolkningen i landets nordöstra delar.Foto: privat
Gruppen från MSB fick börja med att resa sina egna tält, även Wiveca Ekeblads kontorstält. Innan det var gjort hade hon sin arbetsplats på en plaststol under ett plåttak. Här tillsammans team leader Sema Panboon.Foto: privat
På den enda restaurang MSB-gänget tilläts äta på var det tack och lov förbjudet att ta med skjutvapen.Foto: Privat
När Wiveca Ekeblad (personen i blå T-shirt gående mellan tälten) åkte hem från Maiduguri efter två månaders arbete var 40 av 100 planerade boendeplatser klara. De fyra stora tälten är boendetält och under skärmtaket bakom finns sjukvårdstält, kontor, verkstad och förråd.Foto: Privat
MSB är medlem i IHP, International Humanitarian Partnership, och det var under deras flagg man utförde uppdraget med Heavy base Camp i Maiduguri och åtta småläger, så kallade hubbar, ute på landsbygden.Foto: Privat
Tälten inreds med Ikea-sängbord och klädställ, så det är bara för alla att hugga i! Praktiskt med platta paket – allt flygs in i tre stora fraktflyg. Inget ska tillbaka, allt doneras.Foto: Privat
MSB:s personal får bara se Maiduguri från bilfönstret. Kriminaliteten är hög och risken att drabbas stor. I bildens högra hörn syns beväpnad polis som patrullerar gatorna. Utegångsförbud gäller efter kl 22 för alla och efter 20 för FN-personal.Foto: Privat

Åkte till en av jordens farligaste platser

I nordöstra Nigeria ligger Maiduguri, en stad som är större än Stockholm, men okänd för många svenskar. Här grundades för 15 år sedan den jihadistiska terrororganisationen Boko Haram. Så sent som i onsdags inträffade fem självmordsbombningar i ett av stadens flyktingläger. Hit – till ett av de farligaste ställena på jorden – reste Wiveca Ekeblad för att bygga en camp för hjälporganisationer.

Det är nu ett par månader sedan hemkomsten. Wiveca Ekeblad har hunnit hämta andan och i viss mån smälta erfarenheterna från det omfattande arbete som hon och ett antal kolleger från Myndigheten för säkerhet och beredskap (MSB) utfört i Afrika.

– Det är en väldig förmån att kunna göra något konkret för andra människor i stället för att kanske bara lägga pengar i en bössa, säger hon.
– Dessutom är det utvecklande för en själv.
Innan chansen kom hade hon i många år velat åka iväg utomlands på uppdrag för MSB.
– Jag har alltid haft ett omvärldsintresse och det har länge stått på önskelistan att komma ut i världen.

För att kunna komma ifråga för ett utlandsuppdrag för MSB måste man besitta någon form av expertkunskap, och det var inte förrän Wiveca Ekeblad fick en chefstjänst inom Laholms kommun 2011 hon på allvar kunde söka. Efter en rad tester och intervjuer i Karlstad samt en utbildning för utlandsuppdrag tackade hon ja till alla uppdrag som fanns, men kom inte med. Varje gång fyllde hon i en omfattande ansökan, förberedde sig mentalt och kollade med alla här hemma om det var ok att åka.

– Till slut sa jag att jag kunde åka som trainee och inte ens få betalt, bara jag fick åka. ’Ni kan skicka mig vart som helst’ sa jag.
I höstas kom äntligen den möjlighet Wiveca Ekeblad väntat på. MSB hade åtagit sig ett ettårigt arbete i Maiduguri, säte för den jihadistiska terrororganisationen Boko Haram, som ödelagt stora delar av nordöstra Nigeria. Med miljontals människor på flykt – många av dem undernärda – såg Internationella organisationen för migration (IOM) ett stort behov av att skapa säkra bostäder och arbetsplatser för att olika hjälporganisationer ska kunna verka effektivt i trakten.

– All infrastruktur är borta på grund av kriget och man har tidigare bara kunnat flyga folk dit med helikopter för att jobba några timmar om dagen, innan man flög dem tillbaka igen. Det är alldeles för riskfyllt att vara ute efter mörkrets inbrott, säger hon.
Ekeblad var med i den första gruppen på 14 personer från Sverige som åkte ner till Afrika för att bygga en camp för hundra personer. Att arbetet skulle utföras i ett av världens farligaste områden avskräckte henne inte.

– Det kändes tryggt att åka med MSB. Vi var väl förberedda och hade många säkerhetsrutiner, som vi hela tiden tränade på. Det gjorde att man var lugn, säger hon.
– I så fall var jag nog mer rädd för hetta och sjukdomar orsakade av dåligt vatten och mat.
Det var ett gäng erfarna problemlösare som anlände till Maiduguri; ingen klagade på hårda sängar och obekvämligheter. Alla blev glada av problemen och utmaningen att göra allt från grunden, berättar Wiveca Ekeblad. På ett gammalt fabriksområde i utkanten av staden – med beväpnade vakter utanför murarna och obeväpnade innanför – byggde man upp ett permanent tältläger med hjälp av utrustning och material som anlänt med tre stora fraktflyg från Sverige.

– Det är ett komplett hotellområde, fast i tältform, med reception och allt, säger hon.
Från början fick alla hugga i och utföra mer handgripliga uppgifter, som att bygga upp tält och skruva ihop möbler. När grundarbetet var klart hade personal- och ekonomiansvariga Wiveca Ekeblad en rad olika uppgifter. En av dem var att sköta personalrotationen och boka flyg och hotell, se till så att alla hade rätt papper med sig och att introducera dem i sina nya roller. Eftersom man bor och arbetar så tätt ihop får MSB:s personal bara stanna i två månader för att inte slitningar ska uppstå mellan de anställda, och till den ursprungliga styrkan kom det därför nytt folk med jämna mellanrum.

Hon hade också hand om projektets kassa. Från början fanns det inget bankkonto, utan affärerna sköttes med kontanter. Tjänster, som till exempel anläggningen av en septitank, utfördes av lokalbefolkning och betalades med papperskassar fulla med pengar.
– Det verkade inte finnas några entreprenadmaskiner, säger Wiveca Ekeblad.

– När vi behövde stenlägga en gård kom 40 personer och till septitanken grävde tjugo man för hand.
Annat funkade på ett mer modernt sätt, till exempel trådlöst internet, och personalen kunde ha kontakt med anhöriga i Sverige varje dag.
Wiveca Ekeblads tjänst innebar att hon hade omfattande kontakt med lokalbefolkningen som utförde arbete i campen och även fick anställningar, som till exempel receptionister, kökspersonal och it-medarbetare,

– Man kom dem lite närmare och kunde fråga om sådant som hur de lever, hur deras barn går i skola och så vidare.
När Wiveca Ekedal åkte hem var stora delar av lägret uppbyggt och hon lämnade över till andra som skulle fortsätta projektet. Men det var förhoppningsvis inte sista gången hon åkte på uppdrag för MSB.

– Nej, jag skulle gärna sticka direkt igen, egentligen. Detta var ju precis den utmaning jag sökt. Som administrativ chef hade jag kunnat hamna på ett kontor, men i stället fick jag lära mig jättemycket nya grejer, säger hon.
– Och det var ju som jag trott, att det utvecklar en som människa, eftersom man måste göra saker som ligger utanför ens bekvämlighetszon.