Hur många gånger kan nå­gon för­lora oskulden?

Ter­ror­dådet i fre­dags be­tyder att Sve­ri­ge för­lo­rade den naiva oskulden, har det sagts.

Att många först då in­såg re­a­lismen i ter­ror­hotet är nog rik­tigt – men sam­ma re­plik har hö­rts ti­digare.

Sades inte det­sam­ma strax före jul 2010, när en miss­lyc­kad ter­ro­rist sprängde sig själv men in­gen an­nan nå­got kvarter från Åhlens på Drottninggatan? Den spräng­ladd­ning han hade i bilen ex­plo­derade inte.

2003 mördades ut­ri­kes­mi­nis­ter Anna Lindh mitt bland folk på NK-va­ru­huset. Ock­så då talades det om Sve­ri­ges för­lo­rade oskuld. Ett stats­råd kun­de allt­så inte gå ut utan sin liv­vakt.

Ännu of­tare hö­rdes den re­pliken när Olof Palme mördats den 28 feb­ru­a­ri 1986. Att in­gen dömts för mordet för­stär­kte trau­mat.

Ter­ror­dåd i Sve­ri­ge är inte hel­ler nå­got nytt. Den min­nes­gode kommer ihåg när tys­ka ter­ro­rister från Röda Armé­frak­tionen 1975 oc­ku­perade den tyska am­bas­saden i Stock­holm och mördade två di­plo­mater.

Senare av­slöjades långt­gå­en­de planer på att kid­nappa ar­bets­mark­nads­mi­nis­ter Anna-Gre­ta Lei­jon som hade an­svaret för mi­gra­tions­frå­gorna.

Kroa­tiska ter­ro­rister mördade den ju­go­sla­viske am­bas­sa­dören i Sve­ri­ge och ge­nom­fö­rde den enda flyg­kap­ningen i Sve­ri­ge i bör­jan av 1970-talet.

Man kan ock­så på­minna om när den kom­mu­nis­tiska tid­ningen Norr­skens­flam­mans re­dak­tion i Luleå sprängdes 1940. Fem dog.

Men för­lora oskulden kan man väl göra bara en gång?

Yng­ve Sunesson