Med många strängar på sin lyra

Numera är Bo Magnusson, 72, pensionär. Hans tillvaro kretsar kring hemmet och Visans vänner, där han som ordförande ivrar för viskonstens plats i kultursamhället. Han önskar föryngring i medlemsleden:

– Vi måste se till att fylla på underifrån. Många av oss har hög ålder och det behövs nya krafter.

– Yngre människor kommer med modernare musik och kan samtidigt lära de äldre visorna av oss gamla.

Själv trakterar Magnusson luta. När han demonstrerar sin tolvsträngade modell ljuder Taubes Möte i monsunen från både resonanslåda och strupe. Rösten är kraftig och påminner inte så lite om upphovsmannens.

– Jag är väldigt förtjust i Evert Taube. Det kan bero på att jag lärde mig hans visor redan som ung. Att spela luta blev en dröm när jag såg honom på Liseberg i början av 1950-talet.

Likt den ikoniske nationalskalden gick Bo Magnusson till sjöss i unga år. Riktigt unga till och med.

– Jag fick tillstånd att mönstra på redan som 14-åring, eftersom min bror redan jobbade på båten. Den hette Bellina och var Sveriges största lastfartyg på sin tid.

Första resan gick till Kuba och vidare till Brasilien för att lasta socker. Japan, Australien och Julön (ett paradis, menar Magnusson) följde; det var speciellt att få se vida världen som ung pojke.

Fram till 20-årsåldern, då myndigheterna grep in och beordrade militärtjänstgöring, for Bo Magnusson jorden runt på diverse flytetyg. Han skickade hem pengar till sin mamma och gick också en utbildning till sjökock.

Efter vapentjänst i flottan slog han sig ner i Göteborg, där han träffat en flicka. Han tog jobb vid en kassaskåpsfabrik och kom sedan till Volvo. Då de två blev tre började han som byggare för att få en stadig inkomst; det byggdes mycket på den tiden.

Några år senare bröt det unga paret upp från varandra och Bo Magnusson började studera. Han läste in resten av högstadiet samt gymnasiet – allt på två år – och blev sedan förman på ABV. Men blivande hustrun Margareta, som han träffat på en fest och omedelbart beslutat sig för att äkta, var operationssjuksköterska och hade ett umgänge som fick honom att känna sig lite utanför.

– De var läkare och sådär, bildade allihop, jag förstod inte vad de pratade om.

Därför ville han plugga vidare; valet föll på teologistudier i Uppsala. För att tjäna pengar skötte han böckerna för ett par företag i bingo- respektive fiskbranschen, vilket slutade med att Bo Magnusson tog över företagen och så småningom stod som ägare till sex bingosalonger i Mellansverige och ett antal fiskbilar i Stockholm.

– Jag jobbade dygnet runt, säger han.

– Under tiden hade vi fått fyra barn och efter fem år sa min fru att jag fick välja: familj eller jobb.

Nu var det hustrun som fick bestämma. Flyttlasset gick till småländska Kvillsfors och en hästgård på 150 hektar, där hon skulle driva ridskola och hästuppfödning. Bo Magnusson var hemmaman, hjälpte till med barn och pållar och hade dessutom andra djur – gäss, ankor och grisar.

– Man måste ju ha en försörjning, förklarar han.

– Men efter två år höll jag på att bli knäpp. Det var samma, dag ut och dag in. Mocka, släppa ut hästar, ta in hästar. Så jag jobbade på en uppfinning i stället.

Uppfinningen i fråga var ett jordförbättringsmedel. Som mångårigt miljöintresserad funderade han på hur man kunde lösa problemet med näringsfattiga, urlakade jordar, som var som störst just under 1970-talet. Med utgångspunkt i avfall från pappersbruket i närheten experimenterade han fram något alldeles eget:

– Efter 2082 försök lyckades det. Det växte så det inte var klokt! Jag samverkade med lantbruksuniversitet, lundaforskare och ett malmöföretag, tillsatte olika komponenter till kaolinleran och pappersfibrerna från bruket och hittade en katalysator, säger Bo Magnusson.

– Vi gjorde testodlingar på flera olika platser, bland annat i Kalahariöknen i Sydafrika. Jorden blev vattenhållande och därmed blev rotsystemen större. Mask och mikrober återkom. Man kunde också vända på processen och göra så att det inte växte. Detta kom till användning i trädgårdsbranschen.

Han utförde även experiment med alger och framställde ett alginat som kunde användas vid kräft- och ålodlingar i syrefattigt vatten. Denna period, menar Magnusson, var nog den mest spännande under hela hans liv, även om han inte tjänade några stora pengar på sina uppfinningar.

När hustrun började jobba på som miljöansvarig på bruket såldes gården – ingen av dem hade tid att sköta allt – och familjen köpte en stor träkåk i Kvillsfors 1984. Ett år senare hände det fruktansvärda: huset brann ner till grunden och Bo Magnusson förlorade sin hustru i den våldsamma eldsvådan. Det var den 31 januari 1985.

– Alla barnen var i skolan och jag befann mig i Umeå för att hålla föredrag. Ingen vet vad som hände, en tv som tog fyr kanske, säger han med tårar i ögonen.

Borta var hustrun, men också allt familjen ägde och hade. Inte ens ett foto fanns kvar. Allt var dessutom oförsäkrat, berättar Bo Magnusson, som fick kravbrev från banken innan hustrun ens kommit i jorden.

– Numera råder jag alla att överförsäkra sina hus. Att ersätta något kostar mycket mer än man tror.

Han fick den tunga uppgiften att ensam ta hand om de fyra barnen, då mellan 10 och 15 år gamla, och bygga upp ett nytt liv, utan att de ekonomiska muskler som krävdes.

Men Bo Magnusson var van vid att jobba hårt och fick dessutom hjälp av företaget han var anställd vid. Familjen fick en bostad på Söderåsen, där han fortsatte med sina experiment. För att dryga ut kassan blev han kock på förmiddagen och servitör på eftermiddagen på Röstånga gästis. Däremellan kunde han syssla med sina uppfinningar och ta hand om barnen:

– Jag hade häcken full.

I denna veva träffade han sin nuvarande käresta. Paret köpte hus i Nyhamnsläge och Bo Magnusson blev hovmästare på stadshotellet i Höganäs. Då hotellet gick i putten i slutet av 1980-talet blev han i stället kock på Hemmeslövs herrgårdspensionat. Några år senare lagade han mat för en flyktingförläggning och blev sedan lärare innan han jobbade för ett import- och exportföretag och sedan startade ett eget sådant. År 2000 slog olyckan till igen och lagerlokalen översvämmades.

– Denna gång var jag försäkrad, men tydligen inte för inkommande vatten. Varor för en miljon förstördes och sedan tappade jag lusten, säger Bo Magnusson, som därefter började jobba i Fyrrestaurangen, som sonen drev på Kullaberg.

I december 2006 förstördes så även Fyrrestaurangen i en brand.

– Då gick jag till sjöss! säger Bo Magnusson.

Han tillbringade fyra år på ett danskt forskningsfartyg och gick sedan i pension.

Från ett yrkesliv i rasande tempo, med tvära kast och stor spännvidd gick han till ett pensionärsliv i sakta mak med familjen i centrum.