Upp till bevis för Twin Peaks

”Every day, once a day, give yourself a present. Don’t plan it, don’t wait for it, just let it happen. It could be a new shirt att the men’s store, a catnap in your office chair or two cups of good hot black coffee.”

Ett klassiskt Agent Cooper-citat som passar perfekt på måndag när man kan ge sig själv presenten att möta Twin Peaks-världen på nytt – 25 år efter mordet på Laura Palmer.

I flera år har vi matats med rykten, nyheter och trailerns med koppling till den kommande premiären av säsong 3 av regissören David Lynch kultförklarade tv-serie. Och på måndag är det äntligen dags för svensk premiär och det är nu avgörandets stund är inne. Kan en ny säsong verkligen leva upp till de förväntningar som vuxit under alla dessa år som gått sedan den spektakulära och omdiskuterade avslutningen av säsong 2?

Det är ingen lätt uppgift han haft framför sig David Lynch, med tanke på att tittarnas kärlek verkligen hållit i sig under alla dessa år.

Vi som var med från början tjatar fortfarande med intensiv nostalgi om vilken upplevelse det var, hur revolutionerande för tv-mediet Twin Peaks var och vi tävlar gärna i att bräcka varandra med favoritcitat, minnen och referenser. De lite yngre har också efter hand som de uppnått rätt ålder upptäckt Twin Peaks-världen med samma fascination. När den allra första säsongen av Twin Peaks hade svensk premiär 18 november 1990 var konkurrensen inte i närheten av den tv-serieflodvåg vi befinner oss i nu. Det var inte heller influenserna. Twin Peaks fick vara helt sin egen tv-serievärld och med jämförelser med kultregissören David Lynch udda och egensinniga filmer snarare än med andra tv-serier.

I Twin Peaks fanns den skruvade humorn, ironin, vardagsabsurdismen, de filosofiska funderingarna men också de klassiska deckarspänningsmomenten som gick att känna igen framförallt från det speciella universum Lynch skapat i filmer som Blue Velvet och Wild att heart till exempel. I Twin Peaks fanns också lysande skådespelarinsatser och mängder av sådana där magiska ögonblick som bara det allra bästa i film- och tv-världen kan bjuda på. Alla vi som är fans kan ju som sagt rabbla favoritcitat och fördjupa oss i favoritscener. Min är av någon outgrundlig anledning den där Deputy Andy Brennan kliver på en bräda på Leo Johnsons veranda som visar sig vara lös och drämmer till honom rakt i huvudet honom. Det är en riktigt klassisk slapstickscen som sticker ut ur handlingen på ett klassiskt Twin Peaks sätt. Ingen av oss kan väl heller dricka en kopp svart kaffe utan att blicka ner i den mörka, oljiga ytan och tänka på Agent Cooper och hans önskan om kaffe som är ”Black as midnight on a moonless night.”

Det går att fördjupa sig i Twin Peaks länge och också att konstatera att precis som med många andra serier så är första säsongen bäst – även om jag tillhör dem som verkligen gillade slutet och även om serien i sin helhet är oslagbar – Buffy the Vampire Slayer får ursäkta.

På måndag, direkt efter jobb och yoga för min del, är det svart kaffe, donuts av olika slag eller möjligen körsbärspaj som gäller som tilltugg när nya Twin Peaks ska upp till bevis. Har David Lynch fortfarande det unika i sig när det gäller tv-serier? Och går det ens att vara unik i dagens konkurrens?