Nya Twin Peaks gör mig lycklig

Svart kaffe och donuts finns självklart på soffbordet framför mig när jag äntligen kan slå mig ner för att titta på de första avsnitten av Twin Peaks: The return.

Och jag blir snabbt väldigt lycklig av mitt tittande. Trots mycket igenkänning – välkända rollfigurer och upplockade 25-åriga trådar – är det tydligt att David Lynch inte alls är ute efter att göra en publikfriande uppföljning för nostalgiker. Vilket i och för sig hade varit förvånande när det handlar om en av USA:s mest egensinniga, kontroversiella och mytomspunna regissörer.

Nya Twin Peaks börjar visserligen med samma musik, samma fula grönramade introtext och får tittaren för en kort stund att tro att det som ska komma är något välbekant. Men, sedan drar det i gång och även om småstaden Twin Peaks kanske är avstampet händer här plötsligt saker i så väl New York som Buckhead i South Dakota och Los Angeles.

Visserligen får vi återigen stifta bekantskap med bröderna Ben och Jerry, Lucy Moran och hennes Andy, Hawk, supertråkiga bikern James, Shelly och inte minst The Log Lady – i ett par väldigt känsloladdade inslag – men David Lynch presenterar också ett helt nytt persongalleri.

Än så länge är det svårt att veta vilka som kommer att följa med långt in i serien men här finns till exempel en rektor som anklagas för ett groteskt mord på en skolbibliotekarie och en helt ny uppsättning poliser.

Utan att avslöja för mycket för er som inte hunnit titta, så finns också Dale Cooper (Kyle McLachlan) här på ett sätt som vi kanske inte hade väntat oss. Eller kanske ändå med tanke på det omdiskuterade slutet av säsong två ...

David Lynch tillåter sig också att ta ut de absurda svängarna rejält – ett mystiskt rum med en en lika mystisk glaskub och ett antal kameror ägnas mycket tid liksom The Black Lodge med sina röda sammetsdraperierna.

Och var det skruvat här tidigare, skruvas det ytterligare nu. Lynch håller också nere tempot rejält, skyndar inte på något, låter det absurda och surrealistiska ta plats och meningslösa (eller kanske inte?) dialoger ringa kvar.

Att efter bara två avsnitt av totalt 18 våga sig på att sia om hur den här tv-upplevelsen kommer att vara som helhet är omöjligt men jag är som sagt riktigt lycklig så här långt och glad över att inget egentligen går att räkna ut i förväg.

Och naturligtvis åt att jag har hela 16 timslånga avsnitt kvar. Det blir mycket kaffet och donuts fram över.