Finska duon lyfter Vittsjö

Deras kemi är elektrisk. Det var den från allra första stund när den tre år yngre Emmi Alanen klev in i det finska landslag där Linda Sällström redan regerade.

Den där kemin fick vi se prov på senast i söndags.

– Vi har en sådan ”connection” jag och Emmi. Jag vet att om Emmi får tid framför backlinjen kommer snart bollen. Det är inte så att hon behöver leta passen utan det räcker att hon tittar upp en hundradels sekund och då vet jag att hon har sett mig. Det är väldigt svårläst för motståndarna för de hinner kanske inte uppfatta det lika snabbt, säger Linda Sällström som på förstatouchen gjorde sitt sjätte mål mot Piteå.

– Jag vill spela den väldigt tidigt. När jag kollar upp vet Linda att jag har sett henne även om jag inte kollar direkt på henne, förklarar Emmi Alanen.

Men vem hade egentligen kunnat tro på det här scenariot för bara några veckor sedan? När Emmi Alanen säsongsdebuterade mot Kvarnsveden för tio dagar sedan var det hennes första match på ett halvår.

– Jag var övertränad och hade mycket stress utanför fotbollen. Det var bara för mycket. Jag blev trött, kroppen orkade inte, förklarar hon.

Då, på senhösten, förstod Emmi inte hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka.

– Jag vilade och började träna igen men det gick inte för kroppen svarade inte. Så fick jag vila igen. Jag vilade, vilade, vilade...

– Och det är inte lätt för dig, skrattar Linda.

– Nej, det är det inte för jag är ju en sån som älskar att träna.

Hur jobbigt har det varit?

– Jobbigt. Jag har varit väldigt frustrerad.

Sällström sticker in:

– Om man har en skada så vet man vad det är och hur lång tid det tar. Då kör man sin rehab men med en sådan här grej vet man inte hur lång tid det tar.

Hur var det att se Emmi under våren?

– Klart att man var orolig. För jag vet ju hur hon är, hon vill så mycket och vill inget hellre än att träna och så kunde hon inte göra det. Så man undrade hur hon egentligen mådde, hur hon höll ihop och orkade.

Från att inte ha matchat en minut på försäsongen eller i säsongsupptakten fanns Alanen plötsligt med i Vittsjös startelva i bortamatchen mot Kvarnsveden.

Och då spelade du 90 minuter?!

– Jag fattar det inte, säger hon med ett litet skratt.

– Jag är inte ens förvånad. Emmi är sån. Jag var aldrig orolig för att hon inte skulle vara i form när hon väl kom tillbaka. Men jag är ändå imponerad av vilken nivå hon kom tillbaka på. Det märks ju inte att hon har varit borta så länge.

Hur kan hon vara så bra då?

– Hon är finne!

Båda brister ut i skratt.

Den finska sisun alltså?

– Det måste ju vara det, vad annars?!

Det måste väl ha varit en extremt skön känsla?

– Jo, det var det...

Här känner sig Linda manad att bryta in igen:

– Fast du var inte riktigt nöjd ändå. Du gjorde ju ”bara” ett mål och en assist och det var inte tillräckligt bra efter att ha varit borta i ett halvt år.

– Nej, jag var inte nöjd för jag vet att jag kan spela bättre.

Och känslan efter Piteå (1–2-förlust), rent personligen?

– Då var jag nöjd. Jag hade bra koll och kunde hitta passningar. Det kändes väldigt bra.

Och Sällströms sanslösa målform fortsätter.

– Sex mål på sex matcher! Det är helt sjukt, fastslår Emmi Alanen.

När var du senast så här bra?

– Innan jag blev korsbandsskadad, säger Linda som förlorade tre hela år på grund av lika många korsbandsskador 2012, 2013 och 2014.

– Så nu går man nästan och väntar på att något ska hända. Det börjar kännas som att det går lite för bra.

– Nej, nej, nej, klipper Emmi av.

Skyttedrottningen är i extremt bra fysisk form.

– Och så får jag väl självförtroende via det också. Jag känner att jag har ett övertag på motståndaren.

Totalt sett måste Vittsjö få upp kvaliteten på anfallsspelet men Sällström gör sina mål oavsett.

– Klart jag önskar att vi hade haft ett bättre anfallsspel men samtidigt känner jag att jag har fått mycket ansvar, många bollar. Jag har fått mina målchanser och gjort mål och det känns väldigt bra för en anfallare – att känna att jag kan leverera. Man vet ju att det kan vända väldigt fort.

På Kristi Himmelsfärdsdag ställs Vittsjö mot Sällströms gamla klubb Djurgården. Gudbjörg Gunnarsdottir, Mia Jalkerud och Freja Hellenberg är ansikten som Sällström känner igen.

Men annars fokuserar de två Vittsjöspelarna mest på det egna spelet där det krävs bättre tålamod, längre anfall och mer variation.

Och du springer ifrån backarna oavsett vem du än får möta?

– Typ så. Inte för att vara kaxig men... skrattar Linda.

– Du får vara kaxig för du är så snabb, fastslår Emmi.

– Jag har ju lite koll på målvakten och vet kanske hur man gör mål på henne, säger skyttedrottningen med lurig blick.