Texten leder honom mot bilden

Wolf Erlbruch blev egentligen inte så förvånad när han den 4:e april blev uppringd och fick veta att han var årets Almapristagare.

– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.

– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.

Varför fick just du priset i år?

– Ja du det får du fråga juryn om, jag vet inte. Jag har fått många fina priser och frågar mig alltid – varför just jag? Men juryn säger att jag är en humanist, att jag delar det med Astrid Lindgren och det stämmer. Jag är en vanlig person som också är humanist. Jag gillar också vanliga människor bäst och försöker prata med dem om livet och filosofi genom mina böcker.

Att Wolf Erlbruch blev barnboksförfattare beskriver han själv som en slump. Han utbildade sig i grafisk formgivning och arbetade som tidnings- och annonsillustratör och undervisade också – han har haft två professurer i illustration. Vid ett tillfälle blev en förläggare väldigt förtjust i en av hans annonsillustrationer – ett lejon som rökte självrullade cigaretter – och ville att Erlbruch skulle illustrera en barnbok.

– Jag visste knappt vad en barnbok var men min son var nyfödd och jag tänkte att det kunde vara trevligt att om några år ge honom en bok som jag hade gjort, berättar Wolf Erlbruch.

I dag är Wolf Erlbruch en av Tysklands främsta illustratörer och barnboksförfattare och har gett ut ett tiotal egna böcker och illustrerat närmre femtio titlar med texter av andra. Han vet egentligen inte vilket han tycker bäst om att göra men förklarar att när han skriver sina egna texter är det texten som kommer först och leder honom mot bilden

– Jag ändrar aldrig texten utan stannar med den tills den får liv, förklarar han. När jag får texter från andra så läser jag dem högt för att höra musiken. Varje text har en rytm, en atmosfär och en ton. Jag läser dem under en lång tid, kanske två veckor varje dag, och så småningom börjar jag se saker, olika färger och saker som händer i texten som kanske inte skrivs ut.

En av de böcker han tycker bäst om bland sina egna är Die Menschenfresserin från 1996 som inte finns översatt till svenska. Det är en grym historia, skriven av den franska författaren Valérie Dayres, som leker med uttrycket: ”du är så söt att jag skulle kunna äta upp dig”.

– Den handlar om en kvinna som vill äta barn och letar i byar, i hus efter hus, efter ett lämpligt barn, men de är antingen för tjocka eller för smala, beskriver Wolf Erlbruch. Tills sist går hon tillbaka till sitt eget hus, väldigt smal och svag, och hittar det perfekta barnet att äta – sitt eget. Sedan blir hon naturligtvis väldigt ledsen och ylar och ylar av sorg. Det är verkligen ett tokigt ämne men jag tycker om det tokiga här för att det är smart och här finns humor också.

När jag ber Wolf Erlbruch välja en favorit bland Astrid Lindgrens böcker också förklarar han att Pippi Långstrump tycker han inte så mycket om, han tycker att hon är overklig, för mycket av en konstruktion.

– Hon var nog nödvändig på sin tid men inte i min, säger han. Men Emil läste jag för mina barn när de var små och det de gillade allra bäst var Emils pappa och han är verkligen en briljant karaktär som mullrar och snubblar men är snäll efteråt. Honom gillar jag.

På måndag tar Wolf Erlbruch emot Almapriset av kronprinsessan Victoria i Konserthuset i Stockholm. Priset består av ett diplom och en prissumma på fem miljoner. Tidigare har Wolf Erlbruch lite skämtsamt sagt att han ska köpa ett par nya byxor för pengarna.

– Fast det har jag köpt nu säger han och skrattar. Men jag har inte bestämt än vad jag ska använda pengar till. Det är så mycket pengar att man inte kan behålla dem själv. Jag vill ge bort dem men det finns så många som behöver pengar, så många möjligheter att överväga och så många institutioner att ge till så vi måste verkligen titta på det här.

Arbetar du på någon ny bok just nu?

– Nej, nej, jag tar tid på mig och just nu har jag inget på mitt arbetsbord men det kommer, jag vet alltid när det börjar.