Hillarps dokumenterande inspirerar

”Litteratur var liv för Rut.” Så skriver vännen och litteraturvetaren Birgitta Holm i en biografi över poeten Rut Hillarp, Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Mest känd är Hillarp antagligen som ett av den svenska poesins främsta exempel på lyrisk modernism. Med andra ord, förtätade bilder, associativa förbindelser mellan känslor och tankar, och tungt laddade symboler. Hennes tre första diktsamlingars titlar är talande: Solens brunn (1946), Dina händers ekon (1948) och Båge av väntan (1950).

I Holms bok upptäcker jag en för mig inte lika bekant konstnärlig sida av Hillarp, det visuella. Under 1960-talet gjorde hon experimentfilm i sitt vardagsrum och utvecklade egna fotografiska metoder. Med dubbelexponering och kollageteknik närmar hon sig visuellt den amerikanska konstnären Francesca Woodmans suggestiva bilder. Några av dessa använde hon för att skapa en ny typ av dikt där ord och bild fick korsbefrukta varandra, exempelvis i boken Penelopes väv (1985).

Men i Holms biografi står även erotiken, kärleken, passionen och underkastelsen i fokus. Som poetiskt tema, och som livsnerv. Hillarp sökte ständigt källan till den särskild lockelse som vissa diktrader, musikstycken, myter och bilder utövade på henne. Genom två storslagna kärlekshistorier tecknas porträttet av en intellektuellt mycket självständig och nyfiken människa vars motsägelsefulla frånsida visar fram ett begär efter underkastelse, väntan och vånda.

Hillarp dokumenterade sitt liv i en dagbok (som också den har getts ut i urval av Holm). Filmer och teatrar hon hade sett, böcker hon läst, kommentarer om de elever hon dagligen mötte som lärare, allt nedtecknades. Och hon fotograferade ständigt. Resor, utflykter, maskerader, men även vardagliga händelser och människor i hennes närhet.

Jag låter mig inspireras av denna iver att fånga och försöka förstå livets alla delar, de stora skeendena likväl som de små. I sommar ska jag klistra in tågbiljetter i min dagbok och skriva ner vilka böcker jag läst för att motverka känslan av att dagarna rinner mellan mina fingrar, i synnerhet under de till synes oändliga sommardagarna. Jag har nyss badat i ett iskallt hav (Östersjön) och på fjorden ser jag två segelbåtar närma sig Hasslö-bron i väntan på broöppning. Broöppning. Ett ord som Hillarp hade tyckt om, tror jag.