Gunnar Wetterberg. Foto: Nille Leander

Skånehistoria som är ett riktigt storverk

litteratur/recension

BOK
Skånes historia III, 1720-2017
Författare: Gunnar Wetterberg
Förlag: Albert Bonniers

Gunnar Wetterbergs nya Skånehistoria är en väldig prestation. Tre delar, tvåtusen sidor, ett arbete som vanligtvis brukar utföras av en vetenskaplig arbetsgrupp under mångdubbel tid. Kunskapsområdena är nämligen vida, från arkeologi till modern samhällsanalys och tidsspannet är väldigt: 14 000 år.
Nu avslutas skildringen med innevarande år 2017, men inleds 1720, när stormakten ser sin undergång närmar sig och det århundrade när Skåne på allvar blir svenskt. Med en kombination av hårdhet och konsekvens, genom språkligt, administrativt och militärt tvång. Svensk predikan, svensk lag. Det är ju också 1700-talet som äntligen ger nationen möjlighet att börja ägna sig åt något annat än det hopplösa uppdraget att agera regional stormakt.
Äntligen kan Skåne börja producera istället för att kriga mot Danmark, äntligen kan siktet ställas in på att göra nyttigheter istället för att göra varje undersåte till soldat.

Var och en kan finna sitt favoritämne att fördjupa sig i, är det jordbruksreformernas stora skiften och berättelsen om Rutger McLean, är det industrialism och skjortkravallerna i Helsingborg eller kanske de stora godsens dramatik. Dessa feodala arrangemang som gradvis moderniserar sig till väldiga, industriella jordbruksanläggningar, men som ibland fick vika ner sina envåldstendenser inför de envetna bönderna.
Och de stora arbetsvandringarna som lockade människor från hela landet, även från Norrland till att dra betor på de väldiga slättodlingarna. Skånes historia är spännande, rik, omväxlande, Skåne är både Europa och utkantslandet Sverige, en slags mötesplats som aldrig blir stilla och rofylld.
Vilken lättnad att slippa krig, att vända sig inåt istället för utåt. Det finns ju alltid något att vettigt att göra som alternativ till att härja.

Stora linjer över historiens landskap eller små blixtbilder, hur arbetslagen samlas i byarna för att bygga nya hus, hur pigorna stod i rader och klinade leran som de tog emot av drängarna. En väldig kollektivinsats som naturligtvis inte var betald, men där alla deltog och där belöningen kom i form av ett stort kalas efteråt, ett lergille med mat, dryck och dans hela natten.
Den skånska förflutenheten handlar, som alltid, om makt, uthållighet, om strider och orättvisa, någon gång också om rättvisa, uppror och tålmodigt organiserande. Den handlar också om maktens relativitet, hur danskt blir svenskt och att det faktiskt inte var någon förlust på sikt, den danska feodalismen utgjorde knappast historiens höjdpunkt även om försvenskningen innebar ett övergrepp.

Kalla det regional patriotism, en historiesyn som tar tillvara lokala särdrag till en viktig berättelse kan aldrig användas för främlingsfientliga eller chauvinistiska anslag. Sådana vet Skåne en del om att föda fram och Wetterberg följer Sverigedemokraterna ner till rottrådarnas trettiotal och nazistiska tankegods, inte minst i lärdomsstaden Lund.
Som norrlänning på ständigt besök kan jag bara glädja mig åt den form av regional historieskrivning som längst i söder gett oss ett historieverk med stor kraft och klarhet, på samma icke-nationalistiska sätt som jag glädjer mig åt Norrländsk uppslagsbok, en ständig följeslagare genom historiens frågor.
Ett stort verk om ett storverk, det som skåningarna gjort i sitt landskap.

BOK
Skånes historia III, 1720-2017
Författare: Gunnar Wetterberg
Förlag: Albert Bonniers