Under ytan finns fina melodier

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.
Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravda.
Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü, som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.
En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.
Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.
Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album, i den likaledes Hartskrivna Books about UFOs, lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.
New Day Rising kom 1985, men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildade skola.
”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelat med både Hart och Mould har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.