Gunnar Sjöberg och Johan Stenström.

”Ger man upp – vad finns det då kvar?”

OSBY På lördag samlas 120 före detta missbrukare för att hämta styrka och kraft hos varandra.
Det är dags för LP-dagen med pingstkyrkan i Osby som värd.

LP står för Lewi Pethrus, den svenska pingströrelsens förgrundsgestalt under en stor del av 1900-talet.
Det var han som tog initiativ till pingströrelsens beroendevård för missbrukare, LP-verksamheten.
I dag finns LP-kontakter runt om i Sverige, bland annat i Osby, och Gunnar Sjöberg är regionkoordinator för Skåne, Blekinge och Halland.

Missbrukare och före detta missbrukare har ofta upplevt motgångar, besvikelser och misär så det räcker och blir över. LP-dagen erbjuder något annat.
– Det är en hoppfull dag, säger pastorn Johan Stenström.
På programmet står mycket musik och många levnadsberättelser.
– Man får styrka och kraft och uppmuntran av varandra, säger Sjöberg.
Klockan 18 är det ett offentligt möte, dit alla som är nyfikna på LP-vården är välkomna.
Göran Sjöberg har själv 50 års erfarenhet av missbruk – från båda sidor.
– Ja, i 20 år var jag själv missbrukare, de senaste 30 åren har jag jobbat med att hjälpa missbrukare inom LP-verksamheten, säger han.
Efter missbruksåren – som inkluderade kriminalitet och fängelsestraff – hamnade Göran på Torpahemmet, ett behandlingshem inom LP-verksamheten. Han kom dit direkt från fängelset och tänkte dra efter de två obligatoriska veckorna.
– Men jag fick smak för det annorlunda livet, gemenskapen och vänligheten, sättet man pratade med varandra utan att döma, det påverkade mig. Och nu har jag jobbat med det här i 31 år.
– Jag har sårat många människor och har jättedåligt samvete. Det är något jag kämpar med än i dag, säger han.

Du har upplevt missbruk på olika sätt i 50 år – hur är det i dag jämfört med förr?
– Det är mer droger än någonsin, nya droger, och väldigt lättillgängligt. Det finns ofta ingen respekt för människoliv, det är mycket våld och ond, bråd död. Och det kryper längre ner i åldrarna, säger Sjöberg.

– Det är klart att man får uppleva en hel del besvikelser i det här jobbet, personer man investerar mycket tid och kraft i utan att det ger resultat. Och ibland är jag ganska trött på det. Men då har jag gemenskapen här. Och ger man upp – vad finns det då kvar?

Veckans ibladningar