Ajvide fast mellan skräck och realism

X, den sista platsen, är enligt Ajvide Lindqvist själv hans mest hårdkokta bok. Och ja, hårdkokt är den. Hårdkokt, som i korthuggen prosa laddad med våld. Hårdkokt som i kriminella element, utanförskap och droger. Hårdkokt som i Lapidusland, som när Stockholms undre värld möter clownen från Kings berättelser.

När boken börjar är det med ett lakoniskt konstaterande att en självmordsvåg dragit över Sverige, och kriminella tar livet av sig utan förklaring. Hjälten, eller antihjälten, kommer in i berättelsen och tar ut riktningen – han är en garvad krimreporter, trött på livet, han har upplevt sin peak och är på väg utför.

Men han är smart, han har kontakter, han kan och vet det mesta. Till sin hjälp har han en hund, som kanske är medial. Just den tråden tappas bort, anser jag, men visst, som interaktionsobjekt kanske bulldoggen behövs här och var i berättelsen, i alla fall innan horan med ett hjärta av guld får mer utrymme.

Karaktärerna är som alltid levande och trovärdiga. Ajvide Lindqvist är fenomenal på att visa upp det Sverige vi inte ser i reklamfilmerna, det unkna och trista, livets obönhörliga rörelse mot en ickespektakulär död. Vanligheten, den är han bra på. Människor – ja, dem också.

Men storyn? Här ska allt knytas ihop och ge botten till de båda andra romanerna i trilogin: Himmelstrand och Rörelsen. Och det knyts ihop, tämligen väl, på slutet får läsaren en sorts förklaring till det som hänt. Men det är en botten som känns upphängd. Här har Ajvide Lindqvist i nästan tre hela romaner varit undflyende, han har visat oss drömbilder och hallucinatoriska landskap, och nu plötsligt blir allt konkret.

Romanens slut ger nytt ljus åt allt det tidigare skrivna, ett ljus jag anser är onödigt starkt. Det blir lite som att lysa upp en jordkällare med lysrör. Allt det som gömde sig i skuggorna försvinner, och kvar finns en ganska så platt historia som inte riktigt tar ut svängarna åt något håll: varken det realistiska eller skräckbiten.

Med det sagt, så är Ajvide Lindqvist ändå en författare som är oupphörligt spännande. Jag kan tycka att det är synd att han vikit av från den klassiska skräckgenren, och nu brakar in i de experimentella snåren. Vanlig hederlig skräck – det kan vara så bra!

Här är en trilogi som egentligen kunde varit tre fristående romaner, och då kanske fått mer utrymme för det rent mänskliga, det han målar upp med så lätt hand: det i oss som skyr men dras mot mörker.