Ljus och rymd är viktigast för honom

Lars Asklund befann sig på andra sidan jordklotet när han fick reda på att han kommit in på arkitektskolan i Lund. Han höll just på med att lifta och arbeta sig, per bil och båt, genom Asien med Australien som mål.

– Jag tittade hela tiden på arkitektur – jag hade några idoler jag höll koll på.

Han hade hunnit till Singapore när han fick reda på att han kommit in på skolan. Han måste avbryta resan, tog sig till Hongkong och tänkte resa norrut genom Kina för att hoppa på transsibiriska järnvägen mot Europa.

Det visade sig vara omöjligt att bli insläppt i Kina; han förstod inte varför.

– Efteråt fick jag veta att det var för att kulturrevolutionen hade börjat – inga utlänningar fick komma in.

Till slut gav han i alla fall upp och tog omvägen via Japan till Sovjetunionen.

– Jag hade bara pengar till tågbiljetten – nästan inget mer. Då ingick frukost med te och macka med rysk kaviar.

Matsedeln middag och kväll var densamma – förutom att det var olika färg på kaviaren.

– Någon enstaka gång gick jag av på en station och köpte ett hönsägg.

I Moskva såg han till att missa tåget, så han kunde gå på Bolsjojteatern och se Svansjön.

Att han skulle bli arkitekt hade han bestämt sig för redan som pojke. Han växte upp i Småland och hade sin huvudsakliga uppväxt i Nässjö, där hans far var stadsträdgårdsmästare.

Det var redan i skolan där han fick smeknamnet Jim och som sedermera fick ge namn åt Jim’s bar, ett på sin tid omtalat vattenhål han drev på Västergatan i Malmö, i ett hus som han fick stadsbyggnadspris för och där han fortfarande bor.

– Jag var ganska tävlingsinriktad, svarar han på frågan om varför han ville bli arkitekt.

– Jag var väl ganska bra i skolan, men på linearritning och teckning var jag bäst.

– Sedan har jag väl en känsla av att jag hade en talang för att se rummet i volym.

Vad han inte hade var matematikens teori, däremot hade han lätt att förstå dess praktiska applikationer och funktioner. Så han fick gå om en klass för att bli behörig att söka till Lund.

Där hade han flera kända arkitekter som lärare, men nämner speciellt Sten Samuelson, som ligger bakom många kända byggnader – Malmö stadion och Ullevi i Göteborg har de flesta sett i något sammanhang, men man kan också nämna Landskrona konsthall och Malmö stadshus.

– Sten Samuelson är nog den lärare som, trots att jag ofta kritiserat honom, betytt mest för mig.

Själv är han ingen bra lärare, konstaterar han efter att ha provat. Han gav studenterna för mycket kritik i ett för tidigt skede.

– Jag såg direkt vad som var fel och kunde inte hålla inne med det. Jag gav dem inte riktigt chansen, förstod jag.

Att uttrycka sina åsikter i en roll som kritiker är däremot inte fel, och det har han gjort.

På 80-talet gjorde han till exempel en debattfilm. Den hette 3-0 till Danmark och där visade han på tre goda danska exempel och tre dåliga svenska. Han fick faktiskt kritik från Danmark för att utmåla det som ett arkitektoniskt paradis som det var svårt att leva upp till.

I filmen ondgjorde han sig också över två hatobjekt: mexitegel och städsegröna växter.

– Vi är så rädda för att saker och ting åldras, säger han och tillägger genast att han faktiskt kan känna förståelse för det:

– Jag var själv rädd för att åldras – jag har inte firat min födelsedag på 45 år.

De fyra åren på arkitektskolan avslutades med ett lite speciellt examensarbete:

– Jag hade tagit flygcertifikat och flög ner ett gäng till en ökenstad i Sahara. Där lärde jag mig vad solen betyder.

Han pratar om hur människorna lade upp sina dagar och sin årsrytm efter solen.

Här uppe är förhållandena annorlunda, men solen har fortfarande en huvudroll.

Kan man tala om en skandinavisk arkitektur?

– Jag kan skandinaviskt ljus, så på så vis är jag kanske skandinavisk.

Lars Asklund tycker att ljus och volym är de viktigaste aspekterna för arkitekturen.

Han talar om fönsters placering, både för att få ett vackert ljus och för att man inomhus även ska kunna uppleva det som finns utanför.

Och han menar att innemiljön inte ska vara helt avskild från hur det är ute – en het solig dag ska till exempel inte mötas med för mycket svalka inomhus.

– Vi ska uppleva solen, naturen.

Det här med nollenergihus, hus som inte förbrukar mer energi än de tillför, är förresten inget för Lars Asklund:

– Jag är naiv nog att tro vi aldrig kommer att ha några problem med att alstra energi.

Efter skolan hade han kontor i Lund. Började med mindre uppdrag, exempelvis villor.

Med tiden flyttade han till Malmö, där han alltså fått tre stadsbyggnadspris. Det första kom 1986 för ett hus på Västergatan; sedan har även Intentiahuset i Västra hamnen och Wallenberglaboratoriet på sjukhusområdet prisats.

Nu huserar Lars Asklund högst upp i ett egenritat hus, beläget där färjeterminalen låg i Limhamn.

Som mest hade firman tio, tolv anställda. Numera arbetar Lars Asklund ensam – och han har lämnat datorprogrammen och ritar för hand igen. För arbetsritningar och detaljarbete samverkar han med andra kontor.

Just nu arbetar han med ett hus i Norra hamnen åt avfallshanterarna Carl F och en ny saluhall i Limhamn, som bland annat ska hysa Fiskrökeriet.

Och så skissar han på några ganska spektakulära hus på Öns norra del.

Förut hade han kontoret i huset där han fortfarande bor. Det var alltså där han drev Jim’s bar, i sju år.

Han tycker mycket om att resa, titta på hus och träffa dem som ritat dem.

Det är för nöje och bildning – det finns andra som måste resa; några av dem har en tid fått en fristad hemma hos Lars Asklund. Det hände till exempel när Jugoslavien föll sönder i början på 1990-talet, på senare tid har han tagit hand om människor som flytt Syrien.