En efterföljare värd att vänta på

Film/recension

Jag tror inte bara det handlar om dollartecken när Harrison Ford rundar av sin karriär med att markera sin närvaro i två fräscha inspelningar av två av de mest betydelsefulla filmerna i hans långa filmbana.

Jag talar naturligtvis om Star Wars och nu Blade Runner. Ridley Scott signerade Blade Runner 1982 och den räknas med fog som en av de tio mest betydelsefulla sci-fi-filmerna genom tiderna. Till samma exklusiva klubb skulle jag vilja ranka Arrival (2016) och just därför är jag inte förvånad över att regissören av densamma, Denis Villeneuve, lyckats förvalta arvet efter Scott och med råge leva upp till det.

Styrkan hos Villeneuve är att han inte försöker reprisera Scotts film med moderna specialeffekter utan kör sitt eget lopp utan att släppa dennes intentioner att bjuda åskådaren på en visuell ögonfägnad som ger varje bildruta substans och en känsla av att befinna sig mitt i en dystopisk nattmara.

Vi skriver alltså 2049 och fortfarande nyttjar LAPD så kallade Blade Runners för att likvidera kvarvarande replikanter som vägrar rätta in sig i ledet och har flytt från rymdkolonierna och gått under jorden i storstadens dunkel. Den här gången är det Ryan Gosling som agerar den tyste allt mer på sin existens tvivlande Blade Runnern som tar upp jakten på en försvunnen föregångare (Harrison Ford) och hamnar på kollisionskurs i motsättningarna mellan biologiskt och syntetiskt liv.

Precis som Scott jobbar Villeneuve med långa svepande tagningar och bland alla tomma kontorskomplex, regniga och skitiga gator och sprakande neonskyltar tvivlar vi aldrig på att domedagen står för dörren. För att ytterligare förstärka känslan av att framtiden finns bakom oss får vi se och höra Sinatra och Presley svepa förbi i hologram i ett Las Vegas som nu blivit en levande begravningsplats för enslingen Ford. För en gångs skull en efterföljare som varit värd att vänta 35 år på.