Många frågor väcks i välskrivet bokbygge

Litteratur/recension

Anne Swärds böcker har översatts till arton språk. Hon har fått fina utmärkelser för sina tre romaner och blivit Augustnominerad för en.

Nu kommer hennes fjärde roman Vera och kvaliteten den håller i sig. Anne Swärd har nämligen en säregen förmåga att göra berättelser levande och tränga in under huden på ett sätt som inte alltid är bekvämt, men väldigt drabbande och fascinerande.

Det börjar med ett bröllop. Året är 1945 och den unga fransyskan Sandrine förs, likt ett offerlamm, med båt till den ö där akten ska ske. Det är inte ett lyckligt bröllop i sommartid. Nej, här är det i stället isande kallt, både i vädret och i brudens sinne.

Lika kall är familjen Ceder som hon gifter in sig i. Anne Swärd gör skildringen av en potentiellt dödlig kyla, familjens skärskådande och Sandrines förvirring, till en gastkramande och klaustrofobisk fasa. Som läsare fryser jag med Sandrine, våndas med henne. Jag vill fly men blir lika fast i historien som hon.

Omständigheter är dolda i dunkel. Allt är vagt och outtalat. Ändå finns det en nerv och en närvaro i berättandet som får mig att otåligt vända blad. Den är som om orden inte tar vägen över hjärnan, utan går direkt till hjärtat med ett knytnävsslag.

Sandrines liv före giftermålet med den stiliga läkaren Ivan Ceder nystas upp i små tillbakablickar. En förhållandevis lycklig barndom i hamnkvarteren i en fransk stad, en tonårstid i en polsk bergsby under kriget, flykten till Sverige. Och sedan det som händer därnäst, det som hon inte kan förklara och som måste förbli hemligt för familjen hon gift in sig i.

Men den har också sina hemligheter och de sopas skickligt under mattan av matriarken Fredrika som styr och ställer med järnhand.

Utåt ska familjen vara upphöjd, exemplarisk och framgångsrik. I verkligheten råder kaos, förnedring och intriger. Varför gifte sig till exempel Ivan med en gravid flykting?

Och så finns det där, barnet som Sandrine bar då hon gifte sig. Barnet som Sandrine inte kan titta i ögonen, som hon inte kan bry sig om, som tas om hand av köksan Vanna.

Det vilar en vanmakt över hela historien, en vanmakt som är irriterande. Varför gör inte Sandrine något? Varför spjärnar hon inte mot? Varför tar hon inte sitt öde i sina egna händer. Varför förblir hon ett offer?

Och sist men inte minst, varför ser hon inte dottern Vera som en människa när hon nu inte kan se henne som sitt barn?

Ja, det är många frågor och kanske skulle det kunna finnas en psykologisk förklaring till Sandrines passivitet. Men irriterande är den och faktiskt inte riktigt trovärdig, vilket undergräver det annars välskrivna bokbygget.