Med känsla för ost

Någon kossa står det inte utanför Hillarps missionsgård. Den har de blivande ostmästarna köpt i affären. I övrigt görs dock mycket från grunden när byborna denna dag producerar egen ost i huset vid Hågnarps-krysset en bit utanför Bjärnum.

– Det är 20 sekunder kvar! utropar plötsligt Lina Jönsson varpå Bengt Frans Nilsson kommer skyndande för att blicka ner i tiolitersgrytan.

Jodå, ostklumparna har krympt och vassle frigjorts.

– Vi ska inte över 39 grader, påminner Bengt Frans.

Att göra sin egen ost tar mellan två och tre timmar. Därefter ska osten lagras i minst två månader och som mest i ett år innan den är redo att avnjutas.

Grundingredienserna är fet mjölk, grädde och löpe som man bland annat hittar på apoteket. Salt i form av ett bad tillsätts när osten är formad och pressad.

Så hur får man då till den rätta smaken?

– En del beror på mjölkens fetthalt. Grädden förhöjer naturligtvis fetthalten. Sedan är det bakteriekulturen som avgör hur processen blir, säger Bengt Frans Nilsson, som bor i Glimåkra men har rötterna i Hillarp.

Han är före detta professionell osttillverkare på Skånemejerier i Kristianstad, som nu i egenskap av pensionär delar med sig av sin passion till andra.

Just i dag är det medlemmarna i Hillarps byalag som får prova på.

– Har jag rätt rörteknik, inte för fort och inte för sakta? undrar Lena Axelsson, som får ett nickande till svar.

– Jodå, det ser bra ut, säger Bengt Frans Nilsson men kollar för säkerhets skull på klockan.

– Tiden är viktig men man måste titta, känna och smaka också, säger han och stoppar in lite av den gryniga massan i munnen.

– Det här blir vad vi kallar hemost. Det är vad man gjorde i hemmen förr och den blev ofta lite sur eller syrlig, säger han.

Ja, hur smakar den färdiga osten egentligen? Ostmästaren hämtar en färdig ost och hyvlar av en bit. Den smakar annorlunda än köpeost.

– Den här är ett halvår gammal. Ja, det är en lite speciell smak, säger han.

Cecilia Lindhé och Tore Nilsson har kört från Bjärnum för att vara med.

– Jätteroligt. Med den här processen sjunger du långsamhetens lov. Det är ingenting att dra igång med när man har ont om tid, konstaterar de.

– Det är bra för sammanhållningen också, påpekar Göran Nordkvist, som är på plats med hustrun Agneta.

Vasslen hälls inte ut utan bevaras i de gamla mjölkdunkarna. Den blir senare ett utmärkt degspad.

Under tiden det rörs i grytor är deltagarna redan inne på att ordna en fortsättningskurs.

– Tänk om man kunde göra mjukost, säger Lena Axelsson.

Fler stämmer in.

– En egen camembert, säger någon drömmande.