Kollektiv dikt om familj och sorg

”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.” Leo Tolstojs inledande ord till Anna Karenina kunde inte vara mer passande som vinjett till Gordana Spasics och Johanna Frids kollektiva debutdikt Familieepos.

Denna olyckliga familjedikt blandar, på ett helt sömlöst sätt, danska och svenska med varandra. Ur kombinationen av danskans mjuka vokaler och svenskans hårda konsonanter uppstår en rytm som ramar in diktens spretiga utsagor.

Det kan låta såhär:

”har man rätt till att bli begråten

av fx sin far (hvis han stadig andas)

att ens far græder så att det rinner snor fx

snor in i hans mund och att det med andningen blir svært”

Men Familjeepos har också en doft av det som brukar kallas den danska samtida poesin. Här finns könsord, danskans berömda anglicismer (sorry) och adverb (fucking sorry), ja även dansk poesis lite macho fixering vid kroppsliga utsöndringar (piss). Men framförallt har dikten ett annat ärende kopplat till kroppen, som mer påminner om Kerstin Thorvalls diktning. Till exempel berättar dikten om det skavsår på innanlåren som uppstår på de flesta som går barbenta på sommaren och inte har ett tigh gap.

Här finns också urinvägsinfektioner, nedkissade tyllkjolar och vanvårdade hundar. Hatiska känslor mot en partners före detta norska flickvän så starka att de smittar av sig på hela den norska nationen. Skidåkning, furumöbler, sunt leverne, ekonomiskt överflöd, allt blandas samman till ett enda hatobjekt. Något att ta avstånd från för att den egna identiteten inte ska smulas sönder.

I centrum står sorgen. Om mammor och om att vara dotter. Om hur stark föreställningen om bandet mellan dem är, och hur förfärligt det känns att inte känna att ens mamma är en hjälte, en räddare i nöden, någon som tror på en och stöttar en. I dikten fångas bristen med orden: ”världen är din gumman”. En lögn, en formel att upprepa för att skydda en liten människa i familjens mikrokosmos från världen utanför. Om detta uteblir, om mamman istället blir bortförd av polisen, är psykiskt sjuk eller bara oförmögen att upprätta den lilla världen är det inte säkert att världen ter sig som en trygg plats ens för det vuxna barnet.

Diktsamlingens sökande samtalston, dess jakt på berättelser om familjen och jaget, grävandet i barndomens förflutna och i nuets känsloskikt tar form genom vad som för mig bäst kan beskrivas som ett samtal mellan två nära vänner.

För vad är egentligen berättande? I det levande samtalet följer sällan en utläggning en rak linje. Istället ägnar vi oss åt utvikningar, tillbakablickar och plötsliga infall. Och vi litar på, när vi sitter med en närstående person mitt för oss, att hela hennes uppmärksamhet ägnas det som vi försöker säga. Frids och Spasics dikt formulerar om, ändrar och försöker igen. Den litar kanske inte på familjer i allmänhet, men desto mer på det vänskapliga samtalets kraft.