Gamla spioner får nytt liv hos le Carré

I den nyutkomna Spionernas arv återvänder John le Carré på till den klassiska spionromanen från kalla kriget som han själv var så stilbildande för. Och för alla oss som kan honom och Smiley-böckerna, framförallt Spionen som kom in från kylan, är det en ren njutning att läsa.

Om det inte hade varit för slutet.

Huvudperson denna gång är Peter Guillam, George Smileys högra hand, som finns med redan i John le Carrés debut Telefon till den döde (Call for the Dead) från 1961 och som också är en av huvudkaraktärerna i Mullvaden (Tinker Tailor Soldier Spy). I Thomas Alfredsons prisade filmatisering av den sistnämnda spelas han för övrigt av Benedict Cumberbatch.

I Spionernas arv möter vi först Peter Guillam i nutid som ålderstigen, pensionerad spion som oväntat kallas från sin gård i Frankrike till London för att ställas till svars för operationer som han, Smiley och de andra ledde på 60- och 70-talet och för några av de dödsfall de ledde till.

Genom en kombination av återberättande och gamla protokoll tas vi med tillbaka till framförallt tiden och händelserna i Spionen som kom in från kylan och Mullvaden och får nya perspektiv.

Det är en både underhållande och tankeväckande kontrast som målas upp mellan de ”gamla goda” spiondagarna och nutidens mer effektiva men också betydligt mer strikta underrättelsearbete.

John le Carré kan det här och bygger sitt berättande på så väl igenkänning och nostalgi som ett kritiskt skärskådande av både nu och framförallt ett då där människors liv blir verktyg för ett ibland ganska luddigt högre mål och aktörerna inom underrättelsetjänsten blir så fast i sin ”lek” att de tappar perspektive,

Spionernas arv har allt det där som jag tycker så mycket om med klassiska spionromaner – långsamheten, noggrannheten i allt från minsta detalj i planerna till personteckningar, det krångliga i intrigen, det lilla som blir stort och en slags intellektuell lek som alltid utvecklas till blodigaste allvar för de inblandade.

Den är också precis så välskriven som John le Carré är när han är så bäst och han håller skickligt igen på det som man som läsare naturligtvis otåligt väntar på från de allra första sidorna – George Smileys återkomst.

Samtidigt inser jag att det ändå är ett bra tag sedan jag läste Spionen son kom in från kylan. Mullvaden och de andra. Handlingen blir därmed också en aning kryptisk – även om jag med glädje följer med efter bästa förmåga. Och det håller hela vägen fram till de allra sista sidorna när allt på något sätt ska falla på plats. Där blir jag inte riktigt klok på vad som händer. Varför det tar slut just där?

Kanske snor John le Carré in sig alldeles för mycket för att hitta ut på ett bra sätt eller så vill han hålla det kryptiska vid liv hela vägen bortanför slutet.

Vad svaret än är så är vägen dit väl värd förvirringen.