Rättvisans kvarnar

Ratko Mladic har dömts till livstids fängelse för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten i krigstribunalen i Haag. Något annat hade varit mycket överraskande. Rättegången har jämförts med Nürnberg, på grund av brottens omfång och hundratals vittnen. Det är en av de viktigaste domarna som avkunnats där, om inte den allra viktigaste.

Mladic har under rättegången växlat mellan att förneka anklagelserna och mena att han bara försvarade sitt land. När man ser hjärtskärande bilder på de klena pojkar som avrättades i samband med massakern så undrar man mot vilket hot. Försvarsadvokaterna hävdade att Mladic hade ”god karaktär” vilket bara stämmer om mätstickan är andra folkmördare. Han förefaller helt sakna insikt eller ånger: han hotade en närvarande anhörig till ett av sina offer under rättegången genom att gestikulera att han skulle hugga halsen av henne. Dessutom vinkade han och log, som om det hela var ett skämt.

Liksom andra diktatorer och krigsförbrytare hänvisades till dålig hälsa för att försöka mildra domen. Tursamt nog krävs det mer än högt blodtryck för att frikännas från det som domstolen kallade några av de vidrigaste brott som begåtts i krigstid. I den bästa av världar ska det inte ta tjugo år mellan brott och dom. Samtidigt finns en tröst i att det gick att fälla denne fruktansvärde krigsbrottsling, trots att det tog så lång tid. Det ska inte gå att gömma sig och vänta ut så svåra förbrytelser.

Tyvärr finns det fortfarande serber som ser Mladic som en hjälte. I sin hemby har han en gata uppkallad efter sig. I byn där han hittades gömd kallar de honom nationalhjälte. Med tanke på att högerextremism och nazism är på frammarsch igen, till och med på ställen som man aldrig skulle kunnat drömma om, som USA, så är det kanske inte så konstigt. Men mycket tråkigt. Serbien måste bevisligen arbeta för att motverka framväxten av en ny nationalistisk rörelse med eventuella nya konflikter. Martina Jarminder